Efter fem dramatiska dagar där Nick Clegg först förhandlat med Torypartiet och sedan försökt nå en överenskommelse med Labour valde Liberaldemokraterna slutligen det första alternativet.

På sin väg till regeringsställning har partiet både lyckats avsätta Gordon Brown, något inte ens hans egna mäktat med, och utkräva löften om valreform från båda partierna.

För de konservativa blir det första gången sedan Thatcher kom till makten 1979 som de lyckas kasta ut Labour från Downing Street. Samtidigt väntar en helt ny era av samarbete i brittisk politik, där koalitioner är ytterst ovanliga.

Under ett emotionellt tal tog Gordon Brown farväl innan han kördes till Buckingham Palace för att avsäga sig sitt jobb. Strax efteråt togs stafettpinnen över av David Cameron.

Uppgifterna om hur samarbetet kan komma att se ut var i kväll knapphändiga men Liberaldemokraterna väntas få flera ministerposter.

Tidigare har det spekulerats i om Cameron skulle vara beredd att offra George Osborne, tilltänkt som finansminister, men i vissa kretsar betraktad som de konservativas svagaste länk. Andra åtråvärda poster är de som inrikes respektive skolminister.

Ända sedan valresultatet blev klart har David Cameron varit tydlig med att inget parti fått fullt mandat att leda landet och att det kommer att innebära kompromisser. Samtidigt som det begränsar hans inflytande ger det också manöverutrymme.

För britterna är det ovant att se sina partier köpslå med varandra och en del undrar om det verkligen kan vara bra för landet. Andra ställer sig nu frågan hur länge en koalition kan hålla samman.

Ideologiskt skiljer sig partierna åt på flera viktiga punkter. Ett exempel är EU-frågan. Där vill Tories förhandla om undantag i flera viktiga frågor medan liberalerna vill se ökad integration. En annan fråga gäller försvaret, där liberalerna vill banta kostnaderna för kärnvapenmissilsystemet Trident.

Men det finns också en hel del områden där partierna kan enas. När det gäller ekonomin vill Tories skära i statsskulden och den offentliga sektorn snabbare än liberaldemokraterna men där kan man säkert hitta en medelväg. Båda partierna vill satsa på skolan och nu kan det bli aktuellt att skjuta till pengar till elever i landets mest utsatta områden och låta föräldrar starta egna friskolor.

Liberaldemokraterna vill också höja taket för hur mycket låginkomstagare kan tjäna utan att betala skatt, något som Tories inte är principiellt emot. Det verkade i går som om att liberaldemokraterna stoppat planerna på skattelättnader för gifta och ett höjt tak för arvsskatten.

Klart är att det kommer att bli hårda tider med svåra pedagogiska utmaningar för den nya regeringen.

Samtidigt är det viktigt för Liberaldemokraterna att visa att de kan regera ansvarsfullt. Efter en så lyckad förhandling gäller det att visa att samarbete är bra för landet.

Ett av de stora hindren i förhandlingarna har varit liberalernas krav på valreform. Dagens system missgynnar liberaldemokraterna som vill se ett proportionerligt valsystem. Ett sådant ligger inte i potten, men däremot ett modifierat valsystem som kan öka liberaldemokraternas framtida inflytande. Det bäddar för fler framtida allianser, något som inte kommer att verka särskilt attraktivt för britterna om de inte samtidigt får en stabil regering.

Trots sitt goda rykte som finansminister har Browns karriär kantats av nederlag och en ökande impopularitet. Samtidigt har han visat sig vara en fighter. Symboliskt nog blev Browns sista förhandlingskort för att nå målet med en progressiv allians att ge upp ledningen. Efter sin avgång möttes han av applåder från sitt team som vet att Labour trots nederlaget inte är så sargat som partiet kunnat vara.

Nu börjar i stället en ny era med David Cameron vid makten. Den lovar lika mycket spänning som de senaste dagarnas dramatiska händelseutveckling.