Stor misstro mot demokratin

I tio år har hon lett Latinobarómetro, en årlig enkät i 18 latinamerikanska länder. Över tusen människor har intervjuats i varje land; sagt vad de tycker om sina ledare och politiker, om ekonomin, samhället i stort och om det egna vardagslivet.
I Europa finns sedan länge en Eurobarometer att jämföra med. Här är stödet för demokratin starkt, uppåt 80 procent. Men bara varannan latino (53 procent) är övertygad demokrat. Och inte har det blivit bättre med åren. Varför?
- Ojämlikheten; så länge de stora sociala klyftorna består blir det svårt att stärka stödet för demokratin, svarar Marta Lagos, som var i Sverige i förra veckan - Sida stöder Latinobarómetro ekonomiskt - för att presentera årets resultat.
- De rika blir bara rikare medan de fattiga står och stampar på samma ställe, trots att ekonomierna växer. Det är som i en biltunnel: i filen intill rullar det på, men själv sitter du still i kön, med en känsla att du aldrig kommer ut ur tunneln. Så är det för de fattiga.
Av Latinamerikas 500 miljoner
invånare lever 90 miljoner under fattigdomsstrecket. Räknar man även in den medelklass som fått det sämre under det gångna decenniet så rör det sig om 200 miljoner missnöjda människor, förklarar hon.
- Fyrtio procent av latinamerikanerna säger att de inte klarar sig till slutet av månaden. För dem räcker det inte med politiska rättigheter. För att de ska bli övertygade om demokratins fördelar vill de också se att deras vardagsliv förbättras.

Jämför man med 1996, då den första barometern gjordes, så har stödet för demokrati faktiskt minskat i ett dussin länder i Latinamerika. Värst är missnöjet i Peru och Ecuador - och i Paraguay, där över 40 procent kan tänka sig en diktatur igen.
Bara i två länder, Uruguay och Venezuela, är en majoritet av befolkningen nöjd med hur demokratin fungerar. Uruguay har alltid legat högt, men i Venezuela har stödet ökat sedan den omstridde vänsterpresidenten Hugo Chávez blev vald.
- Förut fanns det en härskande oligarki i Venezuela, som utestängde det stora flertalet.
Partierna, parlamentet och domstolarna brydde sig aldrig om befolkningens problem. Men Chávez gjorde slut på detta. Och för första gången i sin historia känner sig det venezolanska folket delaktigt.
Chávez är också en av de ledare som uppskattas mest av latinamerikanerna, när de tillfrågas om vad de tycker om en rad olika ledare (inte bara latinamerikanska presidenter). Först kommer Lula da Silva, Brasiliens president, även han en vänsterman. Därefter Chávez, följd av sin motpol USA:s George W Bush, och som fyra Kubas diktator Fidel Castro.

Men att Chávez rankas så högt betyder inte att han är någon förebild för hela Latinamerika, anser Marta Lagos - även om han vill vara det.
- När revolutionsvindarna svepte över Latinamerika på 1970-talet hade Che Guevara efterföljare i alla länder. Utanför Venezuela finns det inte så många chavistas. Det finns en vänsterelit som vill följa Chávez. Men var är massorna?
Barometern visar tydligt att Latinamerikas demokratier är upphängda på dess ledare; parlament
och partier betyder allt mindre.

- De som spelar huvudrollen är presidenten och hans ministrar. Makten blir mer personbunden - och därmed bräckligare, säger Lagos och pekar på det politiska kaos som drabbat Bolivia, Ecuador, Peru och Argentina på senare år.
Vad som saknas är ordentliga partier - som i Europa; politiska partier med många medlemmar, som finns i hela landet, med ledare på mellannivå - som kan kanalisera folks krav och missnöje. Detta finns knappt i Latinamerika.
- Där kommunicerar människor med presidenten via demonstrationer och protester. Och han via tv.
Och var ligger felet? Misstron härskar i Latinamerika, säger Marta Lagos - mellan människor, mellan grupper, mellan grannländer. Och det har blivit värre under de senaste tio åren.
- Den politiska kulturen måste förändras. Människornas syn på varandra, på kollektivet, staten och samhället måste förändras. Detta är avgörande.

Högre skatter skulle göra det möjligt att sprida välståndet och minska klassklyftorna. Men folk är rädda
för att de inte får valuta för sina skattepengar: de försvinner bara i korruption och slöseri, är argumenten.
- Sjuttio procent av befolkningen säger att staten inte använder pengarna effektivt. Varför ska man då betala mer skatt?
Kontentan av tio års enkäter är att det går väldigt, väldigt långsamt att förändra synen på demokrati i Latinamerika.
- Kanske det behövs krig? Eller väpnad revolution, säger Lagos halvt på allvar. Demokratierna i Europa kom till efter sådana konflikter, inte för att människor satte sig ner och förhandlade.
- Demokrati, frihet och jämlikhet kommer inte från himlen.

Håkan Forsberg

08-13 57 79

hakan.forsberg@svd.se

Fler artiklar