För vanliga armenier från Jerevan och de enstaka utlänningar som reser till Nagorno-Karabach finns bara en väg in. Dit går inga flyg, ingen järnväg, bara en bilväg från Armeniens huvudstad Jerevan, som bekostats av armenier i diasporan.

Färden går via områden med kulturell och politisk laddning. På den turkiska sidan av gränsen reser sig först det stolta berget Ararat med sin snöklädda topp på över 5 100 meter - ett berg där Noas ark, enligt Första mosebok, påstås ha strandat. Armenierna ser Ararat som sin nationalsymbol.

På högplatåerna vandrar boskap fritt, ofta utan herdar. Vår armeniske chaufför kryssar vant mellan korna. Vägen fortsätter längs gränsen mot Nachitjevan, autonom republik tillhörande Azerbajdzjan - Turkiets brödrafolk med vilket Armenien haft frusna förbindelser sedan kriget om Nagorno-Karabach för 15 år sedan.

För att komma till denna enklav som armenier och azerer slogs så bittert om 1993-94 kör vi över höga bergspass, följer serpentinvägar och passerar av Armenien ockuperat område i Azerbajdzjan. Jerevans seger åren efter Sovjetunionens kollaps ledde till att azeriska hem i Nagorno-Karabach och omgivande områden tömdes. Hundratusentals azerer räknar sig som krigsflyktingar i Baku. Jerevan replikerar att armenier har kastats ut från Baku och Nachitjevan.

Det område som kriget gällde är som ett Tolkienlandskap, med svårtrampade skogar, djupa raviner, forsande bäckar och örnar som cirklar ovanför. I gruvorna finns guld, koppar och järnmalm. Men framför allt har Nagorno-Karabach en naturtillgång som väger tungt i länder söderut: vatten.

– Vi kan försörja 20 miljoner människor med vatten utan att skada miljön. Vi kan byta olja mot vatten med länder i Mellanöstern, säger David Babayan, talesman för regeringen i Stepanakert.

Trots sin isolering har Nagorno-Karabach utropat sig som självständig republik. Denna ”stat” med drygt 150 000 invånare är dock inte erkänd av någon. Självständighetsförklaringen kan tolkas som ett trick att få in Nagorno-Karabach vid förhandlingsborden, när medlarna talar med Baku och Jerevan.

David Babayan hävdar att Kaukasus framtid ligger i små etniska stater. Kosovos självständighet inspirerar uppenbarligen, liksom Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien. Bako Sahakian, som tituleras Republiken Nagorno-Karabachs president, svarar fårordigt på frågor. Men en sak upprepar han:

– Vi måste få delta i framtida förhandlingar om Nagorno-Karabach som en jämbördig part (vid sidan av Armenien och Azerbajdzjan). Det är viktigast.

Men ”presidenten” svarar inte på frågan om en fred förutsätter att armeniska trupper drar sig tillbaka från azeriskt område utanför Nagorno-Karabach.

Richard Giragosian, USA-född armenier som leder en tankesmedja i Jerevan, har lättare för att lägga ut texten:

– Områdena utanför Nagorno-Karabach intogs ursprungligen som buffertzoner av säkerhetsskäl och som kort att spela ut i en förhandling. Men olyckligtvis har det skett en psykologisk förändring. Kriget om Nagorno-Karabach var armeniernas första militära seger på 1 000 eller kanske 2 000 år, vilket gör en reträtt psykologiskt svårare. Efter vapenstilleståndet 1994 har de återhållsamma krafterna här överröstats av militarister.

Giragosian hävdar att Armeniens regering ”inte gör som israelerna” på Västbanken genom att flytta bosättare till ockuperat område mellan Nagorno-Karabach och själva Armenien. Men de samtal som förts mellan Jerevan och Baku har i praktiken inte kommit längre än till att handla om storleken på den korridor som förbinder Karabach med Armenien.

Från Turkiet sänder premiärminister Tayyip Erdogan varningsord om att det blir lättare att få avtalet om en normalisering med Armenien ratificerat i Ankara om Jerevan ändrar sin hållning till Nagorno-Karabach. Men i den frågan står armenier och azerer så långt ifrån varandra att en uppgörelse kan ta årtionden. Armenierna hoppas i det tysta att azererna ska tycka att Nagorno-Karabach inte är värt att slåss för än en gång.

I staden Shushi nära Stepanakert i Nagorno-Karabach, där azerernas forna hem och moskéer förfaller och där armeniska internflyktingar flyttat in, säger krigsänkan Aida Galestian att hon vill ha fred och slippa fly en gång till. Men sonen Andrianik är pessimist.

– Så många har förlorat sina anhöriga. Jag tror inte att vi kan sluta fred med Azerbajdzjan, säger han.