KAIRO Bottenlös förtvivlan lyser ur ögonen på den 24-årige Mohammed Wafi. För ett dygn sedan fanns han i första ledet vid gatustriderna mot kravallpolisen som står som en mur utanför inrikesministeriet.

Bland aktivisterna på andra sidan gatan såg han sin vän dödas. Själv fick Mohammed Wafi i sig så kraftiga doser tårgas att han blev medvetslös och fick kraftiga krampanfall, påminnande om ett långvarigt epileptiskt anfall.

Läkarna på ett av fältsjukhusen mitt på Tahrirtorget försökte häva kramperna med kramplösande medel. Men varken fältsjukhusets mediciner eller syrgas hjälpte, säger läkaren Ashraf Aboud som arbetar frivilligt för att hjälpa de skadade. Totalt över hela Egypten räknas de till över 3000 sedan i lördags.

– Vi vet inte vad som finns i den tårgas som används nu, men den är importerad från USA eller Israel. Den har mycket kraftigare verkan än den som användes i januari, under den första fasen av revolutionen, säger doktor Aboud, specialist på barnmedicin.

–Tårgasen betalas med det egyptiska folkets skattemedel, och nu dödar man oss med den. Jag har sett många patienter som krampat efter att ha fått i sig tårgasen, säger läkaren som lämnade ett välbetalt jobb i Saudiarabien i januari för en osäkrare ekonomisk tillvaro i sitt hemland. Men hans vilja att bidra till kampen för en demokratisk framtid betydde mer än välståndet i det saudiska kungariket, säger han.

–Det är militärrådet Scaf, inte polisen, bär ansvaret för övervåldet, säger läkaren.

Nu försöker han lugna Mohammed Wafi, som är tillbaka till Tahrirtorget, trots att han borde få fortsatt vård på ett sjukhus.

–Jag vill dö här som martyr på Tahrir, säger han.

Det kryper fram att Mohammed Wafis depression orsakats inte bara av vännens död, utan också av att han fått höra beskyllningar om att han själv skulle vara ”baltagiya”. Det är ordet för de inhyrda bråkstakar som tidigare president Mubarak och nu militärrådet i Egypten anses använda sig av, när de vill skapa kaos på gatorna. Med hjälp av baltagiya kan regimen motivera att den måste stanna vid makten så att inte landet ska gå över styr. Men bland vanliga egyptier är de föraktade och hatade.

För Mohammed Wafi är därför denna beskyllning så kränkande att han är tillbaka på Tahrir för att rentvå sig. 50-åriga Attiya, fembarnsmor från Kairos utkanter, har satt sig vid hans fötter och försöker dämpa förtvivlan hos denne fattige och arbetslöse man från Övre Egypten.

–Gråt inte min son. Du är en hedervärd man. Du har sådan heder i kroppen att du vore värd att få gifta dig med en av mina döttrar, tröstar Attiya.

Sådan dramatik människa och människa emellan utspelas nu dagligen under det uppror som blivit den egyptiska revolutionens andra fas, eller 2.0 som en del säger.

–Sådan värme kan egyptier som deltar i revolutionen visa mot helt okända, säger doktor Ashraf Aboud om 50-åriga Attiyas försöka att ge Mohammed Wafi hans självrespekt tillbaka.

Samtidigt ökar klyftan mellan den del av det egyptiska folket, som stöder revolutionens andra fas, och den militärledning som håller sig fast med hjälp av övervåld och undantagslagar. I går deklarerade generalmajor Mamdouh Shahin i militärrådet, Scaf, att tidtabellen för parlamentsvalet står fast. Det betyder att Egypten ska hålla den första omgången i parlamentsvalet på måndag.

–Vem tror att det går att hålla val under dessa omständigheter? Vem ska övervaka dem? Polisen - eller Scaf? utbrister doktor Aboud ironiskt och håller fram en patronhylsa med gummimantlade stålkulor som kravallpolisen använder mot demonstranterna. Ammunitionen är märkt Made in Italy.

Det flytande tillstånd som råder nu i Egypten är inte revolutionärernas fel. Det är arvet efter Mubarak. Han lämnade över makten till en militärjunta, inte till ett civilt övergångsråd, hävdar läkaren.

På en annan sida av det jättelika Tahrirtorget ligger en moskéklinik med fler frivilliga läkare. Här har man sedan i gryningstimmarna på lördagen tagit emot 620 akutfall, säger administratören Mohammed Mustafa.

–Många har fått skador i ögonen. Vi kan inte med bestämdhet säga att kravallpolisen siktar på ansiktet, men vi noterar är det är många ögonskador.

Alaa El Bannan, en ung egyptiska som i vanliga fall jobbar med reklam, följer med mig till moskékliniken och utbrister:

– För två veckor sedan bad jag i denna moskén. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det skulle gå så här illa. Jag hade inte väntat mig riktigt rättvisa val. Men inte heller detta övervåld.