Statsministern och ledaren för Arbeiderpartiet, Jens Stoltenberg, står inför en av sitt livs svåraste uppgifter. På lördagen tröstade han anhöriga till dödsoffer vid Sundvolkden Hotel nära Utøya.
Foto: Björn Larsson Rosvall/Scanpix
Hittills har han klarat av att visa att han har både kontroll och medkänsla. Han har inte frestats till några överilade spekulationer och han har utstrålat lugn och trygghet i en situation som är skrämmande för hela Norge.
För angreppet mot de 700 ungdomarna på Utøya drabbar brett. Ungdomarna kommer från alla delar av landet och även från andra länder. De blev mjuka mål på en ö som man trodde inte behövde något särskilt skydd.
Kanske var norrmännen naiva, men i så fall är det en naivitet som Stoltenberg framhäver som en viktig livskvalitet. Att ungdomar visar sitt politiska engagemang, oberoende av parti, är något av det mest fredliga som finns och något han inte vill mista.
För Stoltenberg personligen måste angreppet vara fruktansvärt. Han har deltagit på Utøya varje år sedan 1974. Han har också varit ledare för ungdomsorganisationen i fyra år. Enligt planerna skulle han ha besökt ön för att träffa kursdeltagarna i går. Nu blev det en annan sorts resa,
– Min ungdoms paradis blev i går förvandlat till ett helvete, sade han på en presskonferens i går när de reviderade dödstalen lades fram och det framkom att minst 84 ungdomar skjutits till döds.
Som partiledare vilar ansvaret tungt på honom att inget ska ske med dem som deltar på partiets möten. Men det är en svår balansgång mellan att möta det som har skett med mer demokrati och öppenhet, som han uppmanar till, och att samtidigt försöka förhindra att det kan ske igen.
Andra statsministrar före honom har hanterat olyckor som krävt fler liv, som när bostadsplattformen Alexander Kielland kapsejsade 1980 och 123 människor miste livet, eller branden på Scandinavian Star 1990 då 159 personer omkom.
Men olyckor utlöser inte samma känslor som politiska attentat och massmord gör. När Norge kommit över chocken kommer frågorna att ställas om något skulle ha gjorts annorlunda. Därför är det för tidigt att säga hur Jens Stoltenberg kommer att klara av utmaningen. Det kommer mer.
Som son till den förre utrikesministern Thorvald Stoltenberg och Karin Stoltenberg som arbetade som statssekreterare i handelsdepartementet är han född i en av Norges mest politiska familjer. Men den har inte förskonats från tragedier.
Hans äldre syster Camilla blev läkare, medan hans yngre syster Ninni blev narkoman.
Jämfört med sin far saknar han den rundhet och charm som gjorde Thorvald till en av de mest omtyckta utrikesministrarna i Norge och som även var viktig när han som FN:s representant försökte medla fred mellan olika folkgrupper i Jugoslavien.
Jens Stoltenberg har alltid haft lättare att tala om siffror än människor.
Dagen före bomben och massakern beskylldes han av oppositionsledaren Erna Solberg för att vara så självbelåten med det sätt Norge hanterat den ekonomiska krisen att han enligt henne uppfattas som en arrogant besserwisser i de länder som har problem.
Andra gånger kan han uppfattas vara på gränsen till en politisk nörd, som när han före sommaren presenterade en pensionsreform där han i en halvtimme föreläste för journalisterna på presskonferensen och visade att han kände till varje detalj i förslaget.
De litterära formuleringarna överlåter han till utrikesminister Jonas Gahr Støre. Hans egna tal hålls i en stackatostil som påminner om hans politiska mor Gro Harlem Brundtland. Det blir många korta meningar efter varandra, alla med samma emfas.
Från första stund när bomben detonerade utanför hans kontor klockan 15.26 på fredagseftermiddagen, har han emellertid haft en säker känsla för hur han ska uppträda som statsminister och när han ska visa sin medkänsla, som när han besökte Ullevål sjukhus.
Fortsätter han på samma sätt kommer det att leda till en kraftig uppgång för Arbeiderpartiet i kommunalvalet den 12 september. Det kan vara inledningen på att han också börja beskrivas som landsfader och inte bara partipolitiker.
