LONDON På onsdagen lade artisten Billy Bragg, 52, via Twitter ut en video där han tillsammans med komikern Eddie Izzard, 48, i ett blött litet tält någonstans mellan Barking ocb Dagenham i östra London protesterar mot British National Party.

Det är en lite småsorglig om än tapper liten film där en grånad herre sjunger att han aldrig kommer att ge upp och tror på ”hope not hate”.

I en nyhetssändning på Channel 4 några dagar tidigare skymtade Take Thats Gary Barlow till synes motvilligt förbi med en mikrofon i handen på ett av David Camerons kampanjmöten.

Det är allt som verkar återstå av den brittiska kultursfärens – och, i synnerhet, popvärldens – uttalat partipolitiska engagemang i dagens val.

För tretton år sedan såg det radikalt annorlunda ut. Kring New Labour med Tony Blair i spetsen hängde popstjärnor och skådespelare i villiga klasar. Bilderna av Oasis Noel Gallagher som leende och uppklädd anländer till 10 Downing Street för firandet av Blairs valseger är en av de mest visade filmsnuttarna så fort 1990-talet ska sammanfattas på brittisk tv.

Lika talande för ett decenniums tidsanda som 1970-talets bilder av God save the Queen med Sex Pistols eller The Beatles vinkande på en amerikansk flygplanstrappa 1964.

Det här valet är svårt sargat av kulturvärldens besvikelse över det Labour som de under åren i opposition alltid ville se som ”sitt” parti.

Konstnären Tracey Emin var den första att högljutt deklarera hur hon för första gången i sitt liv nu skulle rösta Tory. Men hon förblev den enda som gjorde det.

Under aningen mer lågmälda omständigheter har flera celebriteter uttryckt ett försiktigt stöd för Nick Cleggs Lib-Dems: Chris Martin från Coldplay. Harry Potter-skådespelaren Daniel Radcliffe och Kate Winslet.

Författaren JK Rowling har, till skillnad från sin huvudrollsinnehavare i Potter-filmerna, donerat enorma summor till Labour. I det här valet är hon ytterst ensam om detta.

I en tid då det så ofta påstås att kändisar styr våra åsikter är det märkligt hur verkningslösa just dessa artisters politiska sympatier framställs som, hur de ens knappt räknas.

Brittiska medier – och kanske också de potentiella väljarna – kräver ett mått av attityd och överraskning. Inga av dessa krav verkar Martins eller Radcliffes slätrakade hakor uppfylla.

Alla de tre största partierna har givetvis ryckt och slitit i en helt annan typ av artister och kulturarbetare i hopp om deras offentliga stöd. Men Arctic Monkeys, Dizzie Rascal och Lily Allen – för att nämna de mest uppenbara brittiska superstjärnor som besitter attityden och trovärdigheten som pekar mot framtiden – möter dem med komplett tystnad.

Oasis omfamning av Tony Blair och besvikelsen som följde förblir ett svårläkt sår i brittisk politik.