Stjärnan, som heter R136a1, ingår i ett kluster av flera andra tunga och mindre tunga stjärnor som ligger i vår granngalax Stora magellanska molnet.

När den bildades tros den ha varit hela 320 gånger större än vår sol, men har nu krympt med rent en femtedel. Extremt starka vindar blåser bort massa kring stjärnan och får den att krympa, skriver Europeiska forskningsorganet ESO på sin hemsida.

”Till skillnad från människor föds de här stjärnorna tunga och går ner i vikt medan de åldras”, skriver astrofysik-professorn Paul Crowther, som lett den grupp av forskare som hittat stjärnan, på ESO:s hemsida.

Stjärnan hittades då forskargruppen studerade ett område i rymden där tjocka moln av gas och damm kollapsar i ännu tätare klumpar. På sådana platser tänds gigantiska stjärnor som lyser starkt men dör snabbt som exploderande supernovor.

R136a1 var den allra största av flera jättestjärnor som hittades. Flera av dem har en yttemperatur på över 40 000 grader, mer än sju gånger hetare än solen.

De unga stjärnorna lyser över en miljon gånger starkare än solen, är väldigt massiva och extremt stora. R136a1 har en radie som är 30 gånger större än vår sol.

Inga planeter kan cirkulera runt jättestjärnorna eftersom deras livslängd är för kort för planeter att bildas och börja gå i omloppsbana kring dem.

”Med tanke på att den har fyllt drygt en miljon år är den mest extrema stjärnan R136a1 redan ’medelålders’. Den har genomgått ett intensivt viktminskningsprogram och under tiden blivit av med en femtedel av sin startmassa”, skriver Paul Crowther på hemsidan.

Hittills har de största stjärnorna som observerats varit runt 150 gånger större än solen. De nya stjärnorna gör att astronomer nu börjar ställa frågor kring hur stora stjärnor kan bli, eftersom man inte trodde det vara fysiskt möjligt att de blev så stora som de nya jättestjärnorna.

De nya fynden kan också ge en glimt av hur universum såg ut i sin barndom, strax efter Big bang. Man tror att de flesta stjärnor som fanns då var stora monster som R136a1.