KOMMENTAR | Sharons roll

– Det är för tidigt att säga vilken riktning israelisk politik kommer att ta. Vi får vänta och se hur vi ska hantera situationen. Jag tror att det kommer att ta två veckor innan situationen har klarnat, om det politiska systemet kommer att stå pall eller inte, sade på torsdagsförmiddagen Yossi Verter, välrenommerad politisk analytiker på tidningen Haaretz.

Ariel Sharon bröt sig nyligen ur högerpartiet likud och bildade det nya kadima, men i praktiken var det han och ingen annan som förkroppsligade hela detta nya parti. Stadgar och partiinstitutioner är inte färdiga. Det var tänkt att klarna inför det israeliska parlamentsvalet den 28 mars.
I det israeliska parlamentet, knesset, hade Sharon stöd av cirka 40 av 120 ledamöter. Men i den israeliska opinionen var hans ställning ännu starkare.
– Det återstår att se ifall många av dem som har stött honom kommer att återgå till sina gamla partier (Likud och Labour) eller om de kommer att stanna kvar i Kadima, säger Yossi Verter.

Israeliska bedömare konstaterar att ”det är helt klart att en majoritet av Israels befolkning vill ha den politik som Sharon står för”.
– Israelerna vill ha en trovärdig ledare som talar om en lösning av konflikten med palestinierna utifrån de riktlinjer som Sharon stod för – vilket betyder en tvåstatslösning, men där merparten av de stora bosättningar som ligger nära Israel (inom 1967 års gränser) ska tillfalla Israel, säger en initierad källa.
– Helst ska detta komma som ett resultat av förhandlingar med palestinierna, men om inte det är möjligt genom ett unilateralt agerande, med stöd av USA, fortsätter källan.

Sharon, med sin ställning som tidigare fältherre, politisk hök och bosättarnas bäste vän, skakade om Israel när han i maj 2003 lade fast sin kursändring med orden:
”Jag anser att tanken att det fortsättningsvis skulle vara möjligt att hålla 3,5 miljoner palestinier under ockupation – ja, det är ockupation, ni kanske inte tycker om det ordet, men det som pågår är ockupation – är dålig för Israel och dålig för palestinierna och dålig för israelisk ekonomi. Kontrollen av 3,5 miljoner palestinier kan inte pågå för evigt. Vill ni stanna i Jenin, Nablus, Ramallah och Betlehem?”

På detta följde Vägkartan för fred, som han undertecknade tillsammans med palestiniernas dåvarande premiärminister Mahmoud Abbas (nuvarande president), under Washingtons överinseende. Med Vägkartan gick det dock som med så många andra fredsplaner för Mellanöstern: det blev ett vällovligt dokument med klara riktlinjer som världens politiker gärna talade om. Men dess innehåll togs aldrig på allvar eftersom den kvartett som skulle garantera dess implementering – USA, EU, FN och Ryssland – aldrig drog åt tumskruvarna på parterna.

Därför fortsätter Israel att bygga ut befintliga bosättningar på Västbanken medan islamistiska Hamas har kvar sina vapen – i strid med Vägkartans allra första fas.
Sharon avvecklade dock bosättningarna i Gaza, men hans uttåg var unilateralt och inte framförhandlat med palestinierna. Han har inte heller levt upp till den uppgörelse som USA:s utrikesminister Condoleezza Rice försökt utverka: att de instängda Gazapalestinierna skulle få ett andningshål för gods och människor genom konvojtrafik till Västbanken.

Israels förre premiärminister, labours Ehud Barak, erbjöd palestinierna 97 procent av Västbanken i fredssamtal och ville att 3 procent skulle falla inom Israels gränser. Sharon ville ha en större del av Västbankens kaka. Även om muren/barriären inte var hans idé från början, kan dess dragning – vilken innesluter många bosättningar – ses som en utgångspunkt för den gräns mot ett framtida Palestina som han tänkt sig.