Nyheten damp ner som en veritabel chock för de flesta 1996, dock sannolikt inte alla. Carleton Gajdusek, excentrisk amerikansk Nobelpristagare, 1976, och virusjägare greps tidigt i gryningen av FBI i en förort utanför Washington och fördes till häktet. Misstänkt för pedofili.

Hans udda öde bland sammanlagt drygt 800 Nobelpristagare skildras nu av den svenska dokumentärfilmaren Bosse Lindquist i ”Geniet och pojkarna” som visas på onsdag i STV1. Den över en timme långa filmen ger en unik inblick i Gajduseks synnerligen speciella verklighet – men speglar också den dolda forskarvärlden med egna värderingar som vi ”lekmän” uppenbarligen inte har särskilt mycket insyn i.

Carleton Gajdusek var (han dog 2008) en särling och en normbrytare med en aura av äventyrlighet och briljans. Han studerade flera ämnen som biologi, fysik och matematik innan han 1946 tog en läkarexamen i Boston. Snabbt inledde han en karriär som ”virusjägare” på ständiga resor för att finna oupptäckta exotiska sjukdomar i världens mest otillgängliga områden – från Amazonas till iranska landsbygden.

Under tidigt 50-tal hamnade han på Nya Guinea och det var där han hos fore-folket hittade den tidigare okända sjukdomen kuru som långsamt bröt ned hjärnan och som – Gajdusek kunde visa långt senare – spreds via kannibalism. Det gav honom det ultimativa internationella massmediala genomslaget och Nobelpriset 1976.

Vad som dock inte blev känt var att på den isolerade ön i Söderhavet hittade Gajdusek också en lösning på sina alldeles egna emotionella och – som det skulle visa sig – sexuella behov. Där fanns/finns en lång tradition av accepterade homosexuella kontakter mellan äldre och yngre män. Gajdusek som var öppet homosexuell blev överförtjust.

De kulturella sexmönsterna bidrog (?) till att Gajdusek inledde ett projekt som till gav honom ett rykte som godhjärtad och okonventionell pappafigur. Han adopterade sammanlagt 57 barn – mest pojkar men också en del flickor – från Söderhavet, huvudsakligen Nya Guinea. De levde sedan tillsammans med honom i ett hus i närheten av USA:s stora och regeringsanknutna forskningsinstitut NIH i Bethesda utanför Washington.

Nya barn anlände i en aldrig sinande ström. De bodde i huset, ingick i storfamiljen och fick ofta kvalificerad utbildning vid amerikanska universitet som var betald av Gajdusek. När han hämtade Nobelpriset 1976 följde inte mindre än åtta av barnen med till ceremonien i Stockholm.

–Vi tyckte kanske att det var litet konstigt, men Gajdusek är ju Gajdusek, säger en svensk virusprofessor som var med på den tiden.

En rad toppforskare – Gajdusek hade en imponerande rad inflytelserika vänner – besökte huset i Bethesda och anade ingenting. Men 1996 sprack bubblan. En av de då vuxna adoptivsönerna anmälde Gajdusek för sexuellt övergrepp. FBI som utrett honom länge på grund av rykten om misstankar slog till, grep honom, förde honom till häktet och låste in honom.

Efter ett antal juridiska turer slöt den forne Nobelpristagaren en överenskommelse med åklagarna, han erkände och dömdes till ett år fängelse. Alternativet hade varit kamp med risk för ett flera års längre fängelsestraff.

Det intressanta i sammanhanget är forskarvärldens reaktion. Vem som helst skulle säkerligen bli chockad om en arbetskompis, vän eller kusin anklagades för pedofili, ett av de mesta avskydda brotten. Det gjorde också Gajduseks kolleger i den internationella forskartoppen på sätt och vis. Men de bombarderade domare och åklagare med ampra krav på att omedelbart släppa Nobelpristagaren. Inlagor skrevs i de vetenskapliga tidskrifterna med det uttalade kravet att inte åtala hjälten och geniet.

Den självklara utgångspunkten var att anmälaren hade grumliga hämndmotiv och att en Nobelpristagare stod över alla misstankar.

Bosse Lindquist visar nu i sin dokumentär uppenbara bevis för att Gajdusek verkligen var en klassisk pedofil. Han gav sig inte på alla sina adoptivbarn, men ett antal av dem och dessutom många andra pojkar. I sina aggressiva intervjusvar påstår Gajdusek själv att han har förfört 300–400 pojkar och att de själva velat det, och han ser inte själv något fel i det.