Förra veckan sköts den peruanske radiojournalisten Julio Castillo Narváez ihjäl med sex skott i staden Virú. Utredning pågår, men Narváez levde under dödshot sedan han nyligen sänt ett kritiskt inslag mot en lokalpolitiker, enligt den amerikanska pressfrihetsorganisationen Committee to Protect Journalists, CPJ.
Det har varit ett tufft år för världens journalister. Bara i år har ett 20-tal journalister dödats i jobbet, enligt CPJ. Siffran för förra året var 75 döda – i alla fall vad man vet. Många försvinner bara. Andra slängs i finkan.
Vilken kategori al-Jazeeras reporter Dorothy Parvaz tillhör är ännu oklart. Hon greps så fort hon landade i Damaskus, i Syrien, och har inte setts till sedan dess.
Enligt människorättsorganisation Freedom House, som jämför pressfriheten i olika länder lever bara en av sex människor i världen i ett land där reportrar arbetar fritt.
Mexiko kan inte längre anses ha fria medier, eftersom knarkkartellerna med våld och mord skrämmer journalisterna, precis som olika maffior i delar av Italien. I länder som Nordkorea, Turkmenistan och Vitryssland är journalister i makthavarnas våld, eller agerar som deras propagandamegafoner, uppger Freedom House.
Men journalister är irriterande stenar i skorna på makthavare även i länder som säger sig följa en demokratisk kompass. Och det finns sofistikerade, parlamentariska sätt att kontrollera medier.
Det har sagts att en journalists roll är att vara makthavarnas vakthund, eller väktarnas väktare. Om den fria pressen inte håller de stora och starka till svars, står den lilla medborgaren utan hjälp, lyder filosofin.
Men i flera länder vill politiker omdefiniera denna roll. Den nya logiken är att den lilla medborgaren måste skyddas från den stora och starka och inte sällan elaka pressen.
När Ungern om två månader lämnar posten som EU-ordförande kommer halvåret med premiärminister Viktor Orbán och regeringspartiet Fidesz, av gemene man i Europa främst kommas ihåg på grund av bråket kring landets nya medielag.
Lagen innebär att Ungern inrättar ett medieråd med regeringsvänliga ledamöter som kan bötfälla medier som rapporterar obalanserat eller kränker den mänskliga värdigheten, på miljontals kronor.
Den ungerska regeringen ger här ett svar på den eviga frågan om vem som ska vakta väktarnas väktare, skrev den ungerska EU-parlamentarikern och Fidesz-medlemmen Gyorgy Schopflin i en debattartikel i Brysseltidningen EUobserver i våras.
”Medier skriver lögner och halvsanningar – det vet alla – och skadar försvarslösa individer som regeringen måste beskydda”, fortsatte Schopflin medan presskåren i Bryssel ramlade baklänges.
Organisationen Reportrar utan gränser uppger att de flesta europeiska länder på senare år tagit hårdare tag mot pressfriheten. I Storbritannien använder man sig till exempel av anti-terrorlagar och hänvisar till landets säkerhet för att komma åt reportrars arbete och läckor.
En reporter som skriver om politisk islam, och i sina utredningar pratar förtroligt med olika människor, kan tvingas avslöja vilka han pratat med för säkerhetspolisen för att inte åtalas. Det gäller landets säkerhet, är det rutinmässiga svaret på kritik mot att källskyddet urholkas.
I en ny försvarsstrategi som antogs i Rumänien förra året utpekas journalisterna själva som säkerhetsrisker, och lagen kräver numera att journalisters psykiska hälsa kontrolleras regelbundet.
I Frankrike skapade en skandal som förband skönhetsjätten L’Oreals arvtagerska Liliane Bettencourt med Eric Woerth, tidigare kassör i president Nicolas Sarkozys parti UMP, häftig debatt om beskyddandet av mediekällors anonymitet.
Tidningen Le Monde anklagade Sarkozy för att på eget bevåg ha beordrat underrättelsetjänsten att ta reda på vem som skvallrat om partikassören och miljardärskan för tidningen.
Gamla diskussioner om det demokratiskt tveksamma i att den franske presidenten också är styrelseordförande för den statliga televisionen tog också fart.
Just den sortens diskussioner har man däremot nästan gett upp i Italien, där Silvio Berlusconi och hans familj genom ett pussel av företag är ägare till i stort sett alla medier.
Berlusconi har i det förflutna inte dragit sig för att ringa upp ett tv-program i direktsändning och skälla på journalisten eller basunera ut åsikter om ditt och datt.
