Nyss var det civila män och kvinnor i alla åldrar som demonstrerade i hundratusental, eller kanske över miljonen, på Teherans gator mot ett val de såg som stulet.
Men efter dödsskotten vet reformlägret att revolutionsgardet och dess stödmilis kommer att slå ned nya protester till vilket pris som helst. Säkerhetsstyrkorna är ett instrument för högste ledaren Ali Khamenei och Mahmoud Ahmadinejad, som igår höll en installationsfest som återvald president – en fest som en majoritet av parlamentets ledamöter uteblev från.
–Kan ni lasta iranierna för att de inte demonstrerar när de har denna mur av soldater emot sig, frågade sig Al Jazeera English korrespondent i direktsändning från Teheran igår.
Oppositionskandidaten Mehdi Karroubi ställde in ett planerat sorgemöte till minne av dödade demonstranterna av hänsyn till medborgarnas säkerhet. Mir Hossein Mousavi, som utropat sig till presidentvalets rättmätige segrare, uppmanade på sin webbsida – som når en begränsad läsekrets – till nya protestmetoder som inte skapar spänningar.
Mousavi är pressad att ta tillbaka sitt krav på att valet ska göras om. Men en släkting till honom säger till New York Times att ”han har slagit in på en väg från vilken det inte finns någon återvändo”.
En iranier i Teheran som SvD talade med igår säger i skydd av anonymitet:
–Oppositionen har bestämt sig för att gå över till mer symboliska protesthandlingar som att tända lyset på bilarna på dagarna eller ropa Gud är stor (Allahu akbar) från hustaken på kvällarna. Maktkampen bakom kulisserna har också tagit ordentlig fart.
Den förre presidenten Ali Akbar Hashemi Rafsanjani försöker få med sig expertrådet för att av-sätta Ali Khamenei som högste ledare. Det är alltmer han som är måltavla för protesterna.
Oppositionen riktar in sig på att högste ledaren och hans underhuggare bryter mot konstitutionen. Mousavi och Karroubi hävdar däremot att de agerar enligt grundlagens bokstav.
Den islamiska republikens grundlag tillåter mötesfrihet så länge det inte bärs vapen i folksamlingarna och möten som inte strider mot ”islams grundvalar”. Maktkampen står inte mellan islamister eller sekularister. Islamister finns i båda lägren – men av olika inriktning.
Sprickan inom systemet är djupare än vad den någonsin har varit under den islamiska republikens 30-åriga historia. Den går mellan stockkonservativa å ena sidan och en synnerligen brokig samling å den andra. Till oppositionssidan kan i växande grad även konservativa räknas som parlamentets talman Ali Larijani. Sedan tidigare finns där gamla maktspelare som Rafsanjani och revolutionärer som blivit reformister som Mousavi. Där finns islamiska feminister som Mousavis fru Zahra Rahnavard. Till protesterna har också nationalister och sekularister anslutit sig – i marginalen även iranier som bojkottade valet.
Är det massorna som leder Mous avi eller leder han massorna?
–Både och kan man säga. Mousavi sade under sin valkampanj mycket av det som vanliga iranier vill ha. De vill säga sociala reformer, bort med begränsningarna för ungdomarna, mer yttrandefrihet, åtgärder mot den misskötta ekonomin och arbetslösheten. Mousavis ställnings- tagande mot Ahmadinejads Förintelseförnekelse och Irans isolering är ganska viktigt för den bildade allmänheten, säger en källa inom Irans medelklass.
–Mousavi och framför allt hans fru lyckades fånga upp stämningarna i samhället, säger källan i Teheran.
Men råder inga tvivel om att Mahmoud Ahmadinejad hade en väljarbas bland dem som gillade hans subventioner till fattiga och hans korruptionsanklagelser mot den stormrike Rafsanjani.
Som ett exempel på sprickan inom systemet har talmannen Ali Larijani kritiserat statstelevisionen – vilken han tidigare varit chef för – för att bara låta en sida i maktkampen komma till tals.
Högste ledaren Ali Khamenei sätter på sikt sin ställning på spel när han kör över både gamla maktspelare och den allmänhet som nu, i skydd av mörkret, ropar samma slagord från taken som hördes under revolutionen 1978-79. Ali Khamenei skiljer sig också från sin föregångare, revolutionens grundare Ruhollah Khomeini, genom att ensidigt ta ställning för en part i maktkampen. Khomeinis linje var att ställa sig över rivaliserande fraktioner.
Brutal makt lär inte räcka i längden för att Khamenei ska behålla sin auktoritet. Han måste ha viktiga delar av prästerskapet med sig. Kritiker har alltsedan hans tillträde som högste ledare 1989 ifrågasatt hans ställning som storayatolla och marja , religiöst rättesnöre för troende shiiter. Däremot har Khomeinis tidigare kronprins, den utfryste Hossein Ali Montazeri, en oantastlig ställning som storayatolla och marja. Montazeri har från den heliga staden Qom uttryckt sitt stöd för de fredliga protesterna och fördömt våldet mot demonstranterna.
Bedömare tror att Ali Khamenei kan ha sneglat på hur protesterna i Peking slogs ned med våld 1989. Men det är tveksamt om den kinesiska modellen fungerar i Iran. Det iranska samhället är inte som det kinesiska.
