Ordet fred har varit märkligt frånvarande i den israeliska valkampanjen, däremot används ordet säkerhet desto oftare. Kadimaledaren och utrikesministern Tzipi Livni har dock talat om behovet av hopp, snarare än om hotbilder.
Hon har fört fredssamtal med palestiniernas förre premiärminister Abu Ala. Med en Kadimaledd regering finns också chans till nya fredssamtal med Syrien – något Likuds ledare Benjamin Netanyahu uteslöt dagen före valet.
För EU och topparna i den palestinska myndigheten – som Riyadh Malki – spelar det roll vem som leder nästa israeliska regering. Men de flesta palestinier jag möter i Ramallah rycker på axlarna eller säger att det är bättre med en högerregering i Israel för då blir politiken tydligare.
Budskapet från den palestinska myndighetens elit är helt annat än den palestinska gatans. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas (Abu Mazen) har sedan länge tappat kontakten med sina gräsrötter.
– Under sina fyra år som president har inte Abu Mazen besökt Jenin och Qalqiliya på Västbanken en enda gång. Frankrikes utrikesminister Kouchner och kvartettens man Tony Blair har varit där. I Nablus har Abu Mazen bara varit en gång. I Hebron likaså. Han har tappat kontakten med verkligheten, säger den palestinska advokaten Diana Buttu, tidigare PLO-förhandlare och rådgivare åt Mahmoud Abbas.
I dag saknar många Yasser Arafat, vars ledarskap var allmänt utskällt i början av 2000-talet. Men efter hans död har, som en källa i Ramallah uttrycker det, arvingarna (Hamas och Fatah) bråkat om dödsboet, medan Arafat tog visionen av en tvåstatslösning med sig i graven.
Att president Abbas, som valdes i januari 2005 och vars mandat egentligen gick ut för en månad sedan, inte har någon stark ställning på den palestinska gatan får jag många påminnelser om när jag tar bussen mellan Jerusalem och Ramallah tillsammans med vanliga pendlare.
Vår buss stoppas strax före separationsmuren i Kalandia vid en så kallad ”flygande” israelisk vägspärr. Upp på bussen hoppar unga israeliska soldater, pojkar som gör sin obligatoriska treåriga värnplikt. Den gamle palestinske busschauffören passar på att låta dem höra några ”sanningens ord”. Först på arabiska och sedan på engelska, så att soldaterna ska förstå, säger han med hög röst:
– Abu Mazen och Salam Fayyad (premiärminister i den regering Abbas har tillsatt) kan dra åt helvete. De har med sina förhandlingar med Israel inte lyckats få bort en enda vägspärr; tvärt om har nya tillkommit.
Den förra PLO-förhandlaren Diana Butto uttrycker sig mer sofistikerat:
– Inte ett enda etablerat sionistiskt parti i Israel behandlar palestinierna på jämlik basis, något som skulle ha påverkat palestinierna i positiv riktning. Det har ingen betydelse om Kadima, Labour eller Likud leder regeringen i Israel. Under Kadimas tre år har vi inte sett visionen av en tvåstatslösning förverkligas. Det tog den avgående premiärministern Ehud Olmert två år att ens gå med på förhandlingar. Bosättningarna har växt kraftigt det senaste året.
Olmert eller Livni låter bättre än Likudledaren, säger hon.
– Men det som räknas är läget på marken. Förhandlingsspelet har blivit ett sätt att undvika en konfliktlösning, en tvåstatslösning. De som går framåt i det israeliska valet är de som slår till värst mot palestinierna, hävdar Diana Butto.
På ett annat kontor i Ramallah träffar jag en person som arbetar för den palestinska myndigheten. Källan som inte vill säga sitt namn har samma uppgivna syn på politiken.
– Det spelar ingen roll vem som styr i Israel. Historien sedan ockupationen 1967 har lärt oss att den israeliska politiken går ut på att ringa in oss, trycka ned oss, styra med vapenmakt. Vissa israeliska regeringar kanske ger oss 10 000 tillstånd för oss i stället för 5 000. Men i grund och botten tycker de alla att palestinierna har fått vad de förtjänar genom våra egna misslyckanden.
Att palestinierna inte är ofelbara är denna källa den första att medge.
– Men vad mig anbelangar tycker jag att det är bättre att Israel får en högerregering. Det gör saker och ting tydligare.
