På det fåtal tv-bilder som har kablats ut från Tripoli syns relativt folktomma gator med liten trafik. De många uppgifterna som visar att människor börjar få ont om mat och vatten är ett tecken på den rädsla Tripoliborna känner för att över huvud taget gå ut på gatorna.

I ett kortare inslag på den arabiska nyhetskanalen al-Jazeera visades hur Gaddafilojala män i gula hjälmar gick in i bostadshus och slet ut oppositionella och deras anhöriga medan kvinnor skrek i bakgrunden.

– Jag är mycket, mycket rädd för vad som kan hända i Tripoli i morgon. Kvinnor och barn ska hålla sig inne, men unga män planerar att gå ut i en stor demonstration och trotsa Gaddafi. Men han är en sjuk man och hans soldater skjuter folk på öppen gata, sade libyern Mohammed Haman till SvD på telefon från Benghazi på i går kväll.

Han håller kontakt med sina vänner i Tripoli per telefon och berättar att Gaddafitrogna soldater har slagit en ring runt staden. Bilar som närmar sig huvudstaden beskjuts och de som vill lämna staden måste visa lojalitet genom att ha en grön flagga och de tvingas också lämna i från sig sina mobiltelefoner.

Enligt Mohammad Haman håller oppositionen hela östra delen av landet och i takt med att den tycks få allt bättre kontroll över allt fler städer och sedan ett par dagar även utmanar de regeringstrogna i mindre städer nära Tripoli, känns det som att avgörandet närmar sig – och att det blir i huvudstaden som Muammar Gaddafis öde kommer att avgöras.

I sitt beryktade tv-tal i tisdags sade Gaddafi bland annat att ”jag har ännu inte börjat använda våld”. Ett uttalande som – med tanke på att flygplan och helikoptrar har beskjutit demonstranter i bland annat Benghazi – inte bara är lögnaktigt utan också är illavarslande om vad som kan hända om Gaddafi känner sig ytterligare trängd.

Han har tidigare visat att människoliv inte spelar någon roll. I samband med ett fängelseuppror 1996 dödades 1200 fångar och då var det ändå inte Gaddafis eget öde som stod på spel.

Visserligen var det en betydligt mer passiv Gaddafi som i går gav en intervju i libysk tv. Han sade att han blivit ”en symbolisk ledare” och att ”jag har lämnat över makten till er”. Men av det som utspelar sig i många libyska städer finns inget som tyder på att Gaddafi i praktiken är beredd att släppa i från sig makten.

Det finns en uppenbar risk att anarki utbryter i landet. Till skillnad från Egypten finns i Libyen inte en armé som kan stabilisera och tillfälligt ta över styret. Gaddafi har en under många år haft en medveten strategi att inte låta armén bli en maktfaktor. Den består av cirka 40000 soldater, är dåligt beväpnad och dåligt utbildad. Risken för att Gaddafi ska utsättas för en militärkupp är därför liten och armén kan knappast spela en avgörande roll i detta för landet så dramatiska skede.

Gaddafis hittills suveräna maktposition stöds av tre ”ben”:

•Säkerhetstjänsten, som alltid fått stora resurser och kan agera på egen hand. Den påminner om det KGB som på sovjettiden höll det ryska folket i skräck. Några av Gaddafis egna söner har haft viktiga poster där, men det lär vara Gaddafis svåger, enligt uppgifter mycket brutale Abdullah Senussi, som är den drivande kraften och som också lett övergreppen i Benghazi.

•Specialbrigader, som inte lyder under armén utan står under Gaddafis revolutionära kommittéer. En av dem leds av sonen Hannibal, som nyligen var i bråk med polisen i Schweiz. Om dessa halvmilitära grupper skulle ge upp sin lojalitet mot Gaddafi kan det få en avgörande betydelse för revolutionen.

•Legosoldater, som enligt flera uppgifter hittills har spelat en stor roll i striderna och som bland annat slagit ned demonstrationer i Tripoli. De kommer från afrikanska länder som Tchad, Nigeria och Uganda, men också från Östeuropa. De är välbetalda och lojala, känner ingen lojalitet med civilbefolkningen utan bara till den som betalar deras löner. Gaddafi kan därför lita på dem i alla lägen, så länge han betalar.


Läs mer om oroligheterna i Mellanöstern och Nordafrika: