Det har nyss regnat när jag släpar min resväska några hundra meter längs den gropiga vägen över gränsen. Mitt på bron står vattnet så djupt att människor som är på väg hem till Abchazien klänger längs broräcket med sitt tunga bagage.
Gränsformaliteterna tar en minut. Strax efter att jag har fortsatt resan in i Abchazien med chauffören som väntat mig ringer hans fru och är orolig.
–Det är inte många som vågar köra de tio milen hit från Suchumi. Fast det är inte längre så farligt, säger han.
Lokalbefolkningen, som här nere i söder kring staden Gali mest består av megreler som talar ett språk nära besläktat med georgiskan, säger detsamma. Innan Ryssland tog över gränsbevakningen på den abchaziska sidan rörde sig paramilitära grupper över gränsen. I dag har abchaziska kriminella tagit över beskyddarverksamheten och ägnar sig mindre åt rån längs vägarna och mer åt utpressning av dem som smugglar hasselnötter från sina trädgårdar till Georgien.
I byarna längs vägen står långt mer än hälften av husen tomma, många delvis i ruiner. Den tolv våningar höga regeringsbyggnaden i Suchumi är ett urblåst skal som antingen kommer att rivas eller bevaras som minnesmärke.
I de flesta fall har husen, liksom de tömda lägenheterna i Suchumi, konfiskerats av segrarna i inbördeskriget men de nya ägarna har inte hittat köpare.
Jag hittar några armenier som har flyttat hit från södra Ryssland. Hittills har också 300 abchazier flyttat hit från Turkiet men tempot ökar och man tror att de kommer att uppgå till 1500 inom ett par år.
–Jag levde materiellt bättre i Istanbul men det spelar ingen roll. Det är här jag har mina rötter, säger 55-årige Metin Avizba som flyttade till Abchazien redan 1991 och nu driver en butik i en by någon mil söder om Suchumi.
Trots att abchazierna inte utgör mer än drygt 40 procent av landets befolkning ger klansammanhållningen dem ett övertag. Jag hör flera företrädare för de drygt 20 procent armenierna klaga över att de numera missgynnas vid befordringar inom statliga arbetsplatser. Men det finns också abchazier som är kritiska mot klanernas inflytande.
–Korruptionen här är enorm, säger Adgur Charazia som är en av de 35 ledamöterna av parlamentet.
–Båda våra grannar Ryssland och Georgien har imperieambitioner. Vi behöver hjälp från väst, inte genom att ni ger oss pengar utan genom att ni öppnar era universitet för våra ungdomar. Vi behöver uppfostra dem i västerländskt tänkande för att kunna befria oss från korruptionen.
Adgur Charazia är barnbarnsbarn till en man som de flesta människor i Sverige sett på bild i slutet av 1970-talet. Han hette Kerim Charazia och var 114 år då han gick bort 1981. Kerim satt till häst på bilder i mejeriernas helsidesannonser i svenska tidningar. Hans höga ålder anfördes i reklamen som ett argument för att äta yoghurt.
–Ärligt talat tror jag inte att yoghurten hade något att göra med hans höga ålder. Våra gamlingar hade inget begrepp om tid. De fortsatte bara att under hela livet vara aktiva som alla andra.
Efter inbördeskriget har Abchazien inte längre flest långlevare i världen. Bortsett från i Galidistriktet möter jag dock nu mycket mer optimism än när jag besökte Abchazien strax före kriget i Sydossetien i augusti 2008.
–Rysslands erkännande innebär att vi nu tillsammans kan ge statliga garantier till investerarna. De stora ryska varumärkena har vågat sig hit, säger ekonomiminister Kristina Ozgan.
–Den snabbaste vägen till erkännande från andra stater tror jag är att vi med de ryska företagen som exempel kan bygga upp förtroendefulla kontakter med företag också i andra länder.
Varuhuset Barnens värld har hängt stora Ikeaskyltar utanför entrén och på övervåningen hittar jag flera obrutna förpackningar ur serien Lack.
–Vi köper dem själva i ryska Krasnodar. Vi säljer mer och mer ur Ikeas sortiment, säger innehavaren.
I Suchumi simmar ryska turister i Svarta havet ännu de sista dagarna i oktober medan cikadorna spelar i oleandrarna ovanför stranden. På 1970-talet arrangerade flera svenska resebyråer badresor till Pitsunda i det då sovjetiska Abchazien. I dag betar här hjordar av hästar som förvildats efter inbördeskriget. Viceborgmästaren i Gagra, Tejmuraz Kapba, gissar att återhämtningen kommer att ta några år.
–Om ett och ett halvt år har vi med hjälp av ryska krediter förnyat nätet för dricksvatten och lagat förbifarten så att vi slipper all trafik genom centrum. Först när investerarna ser att det är klart vågar de bygga nya hotell.
