Isabel Oliveira, 29 år, är från Portugal och har arbetat i restaurangbranschen i Spanien i 5 år. Carlos Alvarez, 29 år, är systemingenjör som arbetat i Frankrike .
Lars Pehrson
Barcelona ”Tala om för mig vad du har studerat, och jag ska säga dig vart du måste emigrera” hette en artikelserie på den spanska webbtidningen La Información över sommaren.
Där kunde läsarna leta upp just sitt yrke och se vilka länder som har jobben: läkare, sjuksköterskor och it-konsulter kan få anställning i Storbritannien, Schweiz eller Österrike medan ingenjörer, logistik- eller marketingexperter och alla som har något med läkemedelsbranschen att göra ska satsa på Tyskland. Frankrike söker sjukgymnaster.
I juli låg ungdomsarbetslösheten på svindlande 53 procent i Spanien. Enligt spanska statistiska centralbyrån översteg antalet utvandrare år 2011 för första gången sedan generationer tillbaka antalet invandrare. 415500 invandrare registrerades i Spanien och nästan en halv miljon utvandrade – även om det är svårt att räkna. EU-medborgare rör sig fritt i hela unionen och kan söka arbete i andra EU-länder utan att meddela någon. Men trenden talar sitt tydliga språk: spanjorerna går i ekonomisk exil, särskilt de unga.
Spanska debattörer, politiker och ekonomer har i veckor talat om problemet med ”brain drain” – att de mest lovande ingenjörerna, vetenskapsmännen, doktorerna, språkkunniga och andra för samhällsapparaten nödvändiga yrkesmänniskorna utvandrar.
Unga spanjorer säger att de inte har något val. ”Vi flyttar inte, de sparkar ut oss. Sedan 2010 kan arbetsgivarna ge oss det ena tillfälliga kontraktet efter det andra, och sedan november när lärlingskontrakten klubbades tjänar de som är under 25 bara 423 euro i månaden för heltidsarbete, och det utan a-kassa.”
Så motiverar gruppen Ung utan framtid – som är en plattform för ett tjugotal proteströrelser vid olika universitet runt om i Spanien – de ungas flykt i ett pressmeddelande.
På stranden i Barcelona är det skymning och hungriga turister börjar packa ihop sina saker för att ge sig av mot vattenhålen inåt stan. Ett ungt par som slappar i sanden berättar gärna för SvD om hur de ser på Spanien och krisen.
–Fransmännen har sin minimilön på 1 300 euro, de är de rika. Grekerna har sin på 700 euro, de är de fattiga. Vår minimilön är inte ens 500 euro, så vi är idioterna. Inte konstigt att folk flyttar, suckar Carlos Alvarez, 29, som är systemingenjör och tillhör den lyckliga skaran av unga vuxna som faktiskt har jobb.
En kvinna lite längre bort på stranden som tjuvlyssnat hojtar till: ”Den franska minimilönen är faktiskt 1350 euro!” och Carlos hummar och nickar menande.
Carlos Alvarez har arbetat i Frankrike några år. Han flyttade hem till Barcelona nyligen, men bara när han redan fixat ett jobb.
Hans väninna Isabel Oliveira, 27, ursprungligen från Portugal, hattar runt bland olika svartjobb inom restaurangbranschen, alltid lika dåligt betalda. Krisen har slagit hårt mot barer och restauranger.
–Kombinationen av rökförbudet på barer, högre priser på drinkarna och det faktum att folk har mindre pengar att röra sig med har varit dödsstöten för många barer. Förr beställde de en öl, gick ut och rökte, och så kom de tillbaka och beställde en öl till. Nu kommer de inte tillbaka efter den första cigaretten, förklarar servitrisen.
Carlos och Isabel menar bägge två att mer nedskärningar i välfärden, lönerna och pensionerna inte kommer att rädda Spanien. I stället måste man investera i utbildning. Ingen av dem är främmande för att flytta igen om det skulle behövas. Carlos säger dock att han att kommer att återvända till Spanien till slut.
–Pengar är ju inte allt. Jag kan inte leva utan stranden och solen, säger ingenjören.
Att flytta utomlands har blivit den enda möjligheten för många unga spanjorer. Carlos Alvarez är systemingenjör och har bott länge i Frankrike – medan Isabel Oliveira hankar sig fram på dåligt betalda jobb i restaurangbranschen.
