Det nordkoreanska skyttevärnet är bara någon meter bort. Därinne ligger två av diktatorn Kim Jong Ils soldater med sina vapen och tittar på oss. Plötsligt reser sig en av dem med en kikare för ögonen. Jag försöker fånga honom på bild men båten vi sitter i rör sig för fort för att det ska bli skarpt. Xu Rongmao, etnisk korean men medborgare i Kina, skrattar åt ett skämt från en av kompisarna. Hon bjuder på körsbär.

Jag är ute på en märklig båtfärd på Tumenfloden som utgör gräns mellan Kina och Nord­korea. Till vänster ligger ett av världens fattigaste och mest slutna länder som just nu genomlider ännu en period av massiv svält. Ett land som lägger en tredjedel av sin BNP på militären och där sex av tio barn lider av under­näring. Där alla tv-apparater är låsta för att enbart visa statlig propaganda och ledaren Kim Jong Il är en levande gud. Till ­höger ligger det ekonomiska undrets Kina, världens kanske starkast växande ekonomi. Kinesisk popmusik och reggae dunkar från de små restaurangerna och shoppingcentren i gränsstaden Tumen, musiken når soldaterna i skyttevärnet och bort till bönderna i det kollektiva jordbruket Nanyangsi som man kan se ­genom en stor ­kikare uppe vid ­turistcentret. Mellan länderna finns ingen taggtråd och inga gränsmarkeringar.

En manlig sydkoreansk turist i båten före min kastar ett paket med mat till soldaterna i skyttevärnet. En omisskännlig gest av vänskap. De flesta turisterna kommer från Sydkorea. Ingen ­annanstans kan de komma så här nära sina koreanska bröder i Nordkorea.

– På helgerna kommer många hundra sydkoreaner hit för att titta på Nordkorea och slänga mat till soldaterna. Jag förstår det inte men det är bra för min familjs ekonomi, säger Dang Zhangyi, etnisk kines, som driver en liten restaurang i ett tält på flodens norra, kinesiska, strand.

Alla vet att marken där på ­andra sidan floden är förbjuden, soldaterna kan skjuta skarpt och gör det ibland. Dock främst på sina egna landsmän. På vintern är den frusna floden, och friheten i Kina, alltför lockande för ­tusentals svältande nordkoreaner. De som lyckas ta sig över floden genom att fly under natten eller muta de likaledes hungriga gränsvakterna drabbas enligt en rapport från Human Rights Watch av allt från människo­handel och prostitution till slavarbete på ­kinesiska fabriker.

Kinas officiella policy är att lämna tillbaka alla nordkoreanska flyktingar oberoende vilket straff de kommer att drabbas av i sitt hemland. Situationen lämnar flyktingarna, som diffust uppskattas till mellan 10000 och 300000 stycken, i ett rättslöst ­vakuum. Det behöver dock inte gå så illa. Lokala kinesiska myndigheter ser gärna mellan fingrarna. Och har flyktingarna riktig tur får de hjälp att ta sig vidare till tredje land av de etniska koreanerna i Kina. Tack vare sydkoreanskt ekonomiskt inflytande har dessa en absolut unik ställning bland minoriteter i Kina. De har full tillgång till sitt språk och sin kultur och diskrimineras minimalt av myndigheterna.

Chin Kyung Kim hjälper mig att förstå koreanernas unika ställning i Kina. Han är en av alla sydkoreanska affärsmän som har ­visioner för befolkningen i den här delen av Kina. Vid sidan om ett kommande universitet i Nord­koreas huvudstad Pyongyang driver han också det privata elit­universitet Yanbian University of Science and Technology i Yanji.

Här måste även etniska kineser lära sig det koreanska språket för att kunna följa med i undervisningen. En policy som skulle vara fullständigt omöjlig i andra gränsområden som Tibet, Xinjiang eller Inre Mongoliet. Där får minoritetsfolken kämpa för att över huvud taget få använda sina egna språk i småskolan.

I Yanji lyckas jag bara göra mig hjälpligt förstådd på kinesiska. Alla skyltar ska vara skrivna på både koreanska och kinesiska men ibland är det bara koreanska som gäller. Restaurangerna bjuder på traditionell koreansk kimchi, starkt chilikryddad inlagd salladskål och hundsoppa, en koreansk delikatess.

Yanji är huvudstad i den koreanska autonoma regionen Yan­bian där även staden Tumen ­ingår. 60 procent av de 400000 invånarna i staden är etniska koreaner. Historien, liksom i alla andra kinesiska gränsområden, är extremt komplicerad och området kring Yanbian har de senaste 100 åren tillhört Japan, Sovjet, FN, Korea och Kina. På berget Chang­bai eller Paektusan, som idag delas mellan Nordkorea och Kina, stod för 2500 år sedan det koreanska folkets mytologiska vagga och vissa nationalistiska grupper i Sydkorea hävdar att hela området är en omistlig del av Korea den dag Nord- och Sydkorea återförenas.

Oavsett utsikterna för att lyckas med en återförening av Korea, eller för den delen en införlivning av Yanbian i ett sådant projekt, så är Yanbian en mycket speciell del av Kinas minoritetsområden. Här är det minoriteten, koreanerna, som har de finansiella musklerna och faktisk del av den politiska makten. Istället för att söka jobb i kinesiska storstäder som Peking och Shanghai åker Yanbians ungdomar till Sydkorea. Där är lönerna för enkelt arbete ofta tio gånger högre än i Kina och hemskickade pengar från Sydkorea är den enskilt största inkomsten för hela regionen. Nästan inga pengar sparas och köpkraften i Yanbian har angetts som en av de högsta i hela Kina.

Chin Kyung Kim, och flera av hans kollegor bland sydkoreanska ­affärsmän, har historiska skäl för att hjälpa regionen.

Jag får en stund med honom på det enorma kontoret vars väggar är tapetserade med utmärkelser, diplom och gåvor. Han reser fritt, och ofta, mellan sina projekt i USA, Sydkorea, Nordkorea och Kina.

– Som 15-åring, 1950, gick jag med som sydkoreansk soldat i Koreakriget. 783 av vännerna i min bataljon dog och bara 17 överlevde. Det var ett fruktansvärt och långdraget blodbad och jag bestämde mig för att viga mitt liv åt att hjälpa Nordkorea och Kina, mina fiender i kriget, säger Chin Kyung Kim.

Efter studier, en doktorsgrad i ekonomi, och 18 år som affärsman i USA återvände han i början av 1980-talet till regionen med gott om pengar. Visionen var att skapa ett universitet för morgondagens ”asiatiska ledare”. Klasserna skulle vara små, studenterna leva nära sina lärare och undervisningen hållas främst på engelska och koreanska. Bara de obligatoriska politiska kurserna i marxism-leninism och Maos tänkande ges idag på kinesiska.

Efter mycket byråkrati lyckades han 1992 öppna sitt lärosäte som idag har en given plats på den prestigefyllda listan över Kinas 100 bästa universitet. Lärarkåren är till 90 procent bestående av utlänningar, de flesta kristna missionärer från Syd­korea och länder i väst, och samtliga av skolans examinerade studenter har fått jobb. De flesta på stora internationella företag. Volkswagen, Nokia, Mercedes, General Motors.

– Vi har en garanti på våra produkter, studenterna, om företagen inte är nöjda med den levererade varan kan de fritt få byta ut den mot en annan. Men dom är nöjda.

I korridorerna på universitetet, som rymmer 1300 studenter varav det absoluta flertalet är etniskt koreanska kineser, hänger permanenta utställningar; planscher och hundratals utklädda dockor om koreansk kultur och traditioner. Matsalens utbud är strikt koreanskt.

Jag frågar hur han lyckats skapa en så koreansk atmosfär i ett Kina där alla tendenser till splittrande av moderlandet betraktas med mycket stränga ögon av centralregeringen.

Chin Kyung Kim ler, han vill poängtera att hans studenter är kineser. Att han aldrig skulle kalla dem koreaner eller ens kinesiska koreaner. Han betonar att den koreanska identiteten inte har någonting med nationalitet och politik att göra.

– Vi har egen finansiering och väldigt bra kontakter. Och vi har visat att det går att lita på oss. Vi arbetar i full harmoni med Kina.