–Vad gör han egentligen här? säger den libanesiske statstjänstemannen undrande till SvD när utrikes- minister Carl Bildt har försvunnit in bakom lyckta dörrar hos Libanons talman, shiamuslimen Nabih Berri.

I Libanon har Sverige en låg profil efter det att de sista FN-soldaterna försvann från södra Libanon för många år sedan (kvar finns bara några svenska FN-observatörer) och efter det att den svenska ambassaden i Beirut bommade igen bara två år efter öppnandet.

Det är inte så konstigt att libaneserna undrar vem Carl Bildt är och vad han vill. Den svenske globetrottern, som far kors och tvärs som en turnéledare i ut- rikespolitik, har de inte sett här förut.

Bildt ger sig i Libanon tid för annat än politik. Hans följe stannar till vid det romerska templet i Baalbek, mitt i Hizbollahland, och imponeras som alla besökare över detta kolossala tvåtusen- åriga byggnadsverk. Utanför murarna försöker stadens shiitiska försäljare truga på Bildt gula Hizbollahtröjor.

Bildt som dras med en envis förkylning försvinner in i en av konvojens bepansrade bilar och fortsätter till Damaskus på denna femte dag i Mellanöstern.

–Det blev ingen t-shirt. Jag köpte en bok istället, vilket jag alltid uppskattar, säger han medan följebilarnas sirener tränger in genom pansarglasen.

Bildt är inte den som gillar att ta på sig skyddsväst, men i Bagdad tvingades han göra det av Säpo när han for ut och in genom Gröna zonen.

–Mest utanför, påpekar han.

I Bagdad, Arbil i irakiska Kurdistan, Beirut och Syrien träffar han en mängd viktiga ledare – med undantag för Hizbollahs folk i Libanon respektive Hamas exilledare Khaled Mashaal i Damaskus.

–Jag skulle i och för sig ha kunnat träffa Hizbollah, men gjorde det inte. De står inte på EU:s terroristlista och de är en del av den politiska realiteten i Libanon. De sitter i regeringen. Men de har samtidigt väpnade formationer som är oberoende av den libanesiska staten. Det är bekymmersamt, förutom icke överensstämmande med det krav som FN:s säkerhetsråd har ställt, säger Bildt som ibland låter som om han läste högt ur ett regeringsuttalande, men som också har en oförställd nyfikenhet för de libanesiska samhällen vi passerar på vägen mot Damaskus.

–Är det inte en kyrka där? säger han när vi far förbi Zahle, en kristen stad i hjärtat av Bekaadalen.

Med ledarna i Irak, Libanon och Syrien, liksom med FN-folket i södra Libanon, har han pratat om bristen på framsteg – eller snarare om livlösheten – i fredsprocessen mellan israeler och araber. Diskussionen har också kommit in på det som många i Mellanöstern oroar sig för: risken för en konfrontation mellan Iran och väst i bred mening.

Vad säger du till bedömare i Mellanöstern som hävdar att Iran med en kärnvapenoption blir en realitet vi får leva med?

–Alla länder har i någon mån en kärnvapenoption, även Sverige, fast vi har avsagt oss den i formell mening. Iran har skaffat sig en hel del av den teknologi som krävs, även om de har mycket större problem med sitt anrikningsprogram än vad de vill påskina. Men det är väl ingen tvekan om att förr eller senare så klarar de detta.

–Iran har ju enligt NPT-fördraget (icke-spridningsavtalet) rätten till civil kärnkraft inklusive anrikning. Men de är samtidigt skyldiga att utnyttja den rätten på ett sådant sätt att det inte skapar misstankar om att de vill utnyttja det för ett militärt program. Enligt min mening har det tveklöst funnits ett militärt program i Iran fram till i alla fall 2003.

–Det kunnande iranierna skaffade sig fram till 2003 finns kvar. Till det har sedan lagts att de är bättre på att behärska sin teknologi för urananrikning, att de bygger ut sin kapacitet, även om de har stora tekniska problem. Och de har varit duktiga på att utveckla robotar. Notera att medan nordkoreanerna har misslyckats två gånger med att skjuta upp en satellit så lyckades iranierna vid första försöket.

Saddamregimen i Irak, som störtades av USA 2003, var utan tvekan en av de bakomliggande faktorerna till ett iranskt kärn-vapenprogram, konstaterar ut- rikesministern.

Har det varit missade chanser gentemot Iran sedan dess?

–Historien inträffar bara en gång; att köra den baklänges är alltid lite äventyrligt. Men i historiens backspegel är det svårförklarligt att man inte testade möjligheten till en uppgörelse med Iran 2003, säger han med en syftning på Bushadministrationen.

USA:s nuvarande ambition att få ut Damaskus från den iranska intressesfären verkar vara ett hopplöst projekt så länge inte Syrien får det ockuperade Golan tillbaka.

–Saker och ting förändras långsamt i den här delen av världen. Det är aldrig rätlinjiga processer utan sicksack fram och tillbaka. Mycket av maktbalansen i regionen påverkas av hur det går i Irak, kommenterar Bildt, som hann uppleva slutspurten av den irakiska valrörelsen i Bagdad.

Vårens irakiska parlamentsval ser han som det bästa valet i arabvärlden näst efter det palestinska 2006, som då vanns av det i väst bojkottade Hamas.

Iraks parlamentsval är så oförutsägbart att ingen på förhand kunnat säga vem som blir näste premiärminister. Annat är det i Syrien, sista anhalt på Bildts turné.

–Jag ser att Bashar (al-Assad) fick 97 procent i sitt presidentval. Så spänningen i det syriska valet var väl relativt begränsad, kommenterar Bildt innan bilen stannar vid gränsposteringen på Anti-Libanons bergskam.

Man kan undra var de andra tre procenten finns. Träffar du några av dem i Damaskus?

–Det är ju valhemlighet så man vet inte riktigt, svarar han med ironisk snärt.