En präst satte ut den första blomman. I dag är torget framför domkyrkan ett hav som fortsätter att växa. Rosorna i mitten har torkat, men kanterna är färska. Som ett sår som vägrar att läka.

–Det som skett har varit en väckarklocka, säger Oslos biskop Ole Christian Kvarme till SvD.

–Vi var väl lämpade att agera i den här situationen och har kunnat bidra lite grann. Det har varit en intensiv vecka, inte minst för medarbetarna i domkyrkan.

Ole Christian Kvarme fick beskedet om explosionen i spanska Córdoba. Under en period var det en av världens mest välbefolkade städer, präglad av mötet mellan islam och kristendom.

–Då fanns ett helt annat samspel mellan muslimer och kristna än det som följde under medeltiden. Det som hänt väcker frågor om dagens relationer, säger Kvarme.

Domkyrkan och torget utanför har blivit en viktig mötesplats. Veckorna efter den 22 juli har fyllts av minnesmarkeringar, gudstjänster, möten med muslimska ledare och officiella konserter.

I kyrkan har 50000 värmeljus bränts. På kvällarna har brandkåren förvarnats innan ljusen släckts och kyrkan fyllts av den tunna vita röken.

Redan före attentaten funderade biskopen över hur världspolitiken förändrats, över att även statsmän bakade in religion i sin retorik. På högmässan i söndags underströk han att terroristen angripit det budskap som kristendomen står för, att se en syster i sin nästa.

–Han ville kasta oss in i mörkret men öppnade i stället våra ögon, sade Ole Christian Kvarme.

När sorgetiden är över väntar de stora frågorna.

–Det är inte min uppgift att vara domare men det som skett har varit en väckarklocka. Det gäller inte bara våldshandlingarna, utan även hur vi brukat språket och hur vi ser på varandra.

Han understryker att kyrkan haft en god relation till Norges islamska råd de senaste 20 åren, och att Norge slapp våldshandlingar efter karikatyrdebatten.

–Men vi måste fråga oss själva vad vi lär ut, vilken hållning vi bygger upp. Det ligger tankegods också i kristna miljöer som det är viktigt att gå in i och ser närmare på. Det måste vi göra i dialog.

Enligt Kvarme har dådet skapat starka känslor av gemenskap och sympati. Norrmännen har berörts i hjärtat. Han menar att det kan lägga grunden för en tankeprocess som även rör mening och ideologi.

–Gemenskapen och sammanhållningen som sorgen skapar kan påverka våra tankar och vårt språk.

I kyrkan arbetar även den svenska diakonen Maria Halldén. När bomben detonerade befann hon sig på stiftsgården. Där slogs dörrarna upp av tryckvågen.

–Man kunde nästan se luften som trycktes in i huset.

Maria Halldén hade egentligen tänkt vara i kyrkan intill regeringen när det small, men lät bli att gå dit eftersom det regnade. Hon hade tur.

Dagarna sedan dess har varit hektiska. Personal och frivilliga gjorde vad de kunde för att ta emot de tusentals människor som vallfärdade in till domkyrkan på Carl Johan. För att hantera floden kallades högvakten in. Fortfarande sköter unga värnpliktiga slussningen så att kyrkan inte ska bli för full.

–Jag får fortfarande ont i magen när jag tänker på vad som hänt. Men det har hjälpt att jobba praktiskt. Fundera får vi göra sen, säger Maria Halldén.

För Ole Christian Kvarme väntar begravningarna. Flera av de som dödades på Utøya var medlemmar i kyrkan. De kommer att hedras med officiell närvaro. Men biskopen är också direkt drabbad av sorgen.

–Jag kände inte många av dem. Men en ung pojke var en väldigt god vän till mig, säger Kvarme och tystnar.

Enligt honom har stödet från omvärlden betytt oerhört mycket, inte minst från broderfolket i Sverige. Han har fått flera personliga hälsningar, bland annat från ärkebiskop Anders Wejryd.

Sedan knyter Kvarme åter tillbaka till frågorna som väntar framöver.

–Det viktigt att komma ihåg att terroristen eftersträvade ett muslimfritt Europa, inte bara Norge. Detta kan inspirera högerextrema på annat håll. Vi glädjer oss åt sammanhållningen. Men det som drabbat Norge gäller hela vår europeiska gemenskap.