Om drygt ett halvår börjar Sveriges period som ordförande i EU. Intensiv planering pågår sedan länge i regeringskansliet. De politiska ambitionerna är högt ställda. Regeringen ska visa att Sverige vill tillhöra EU:s inre kärna.

Inrikespolitiskt infaller ordförandeperioden lägligt med ett år kvar till riksdagsvalet 2010. Erfarenheterna från 2001 då Göran Persson ledde EU visade att om resultatet uppfattas som framgångsrikt så lyfter det statsministerns ställning inrikespolitiskt. Kommunalpolitikern från Katrineholm framstod plötsligt som en internationell statsman, höjd över partikäbblet. Fredrik Reinfeldt försöker naturligtvis upprepa den bravaden. Ordförandeskapet skulle kunna bli hans språngbräda inför valet 2010.

Redan på förhand står det emellertid klart att de europeiska förutsättningarna för nästa år skiljer sig väsentligt från vad som gällde 2001. Då hade EU 15 medlemmar mot dagens 27. Då hade Sverige ansvaret under en vårtermin som alltid är längre än en hösttermin, som i praktiken krymper till omkring fyra månader. Tiden att åstadkomma resultat blir mycket knapp nästa år.

De institutionella betingelserna innehåller dessutom flera grundläggande oklarheter, kopplade till Lissabonfördragets öde, till inkörningen av ett nyvalt EU-parlament (juni) och till bytet av ledningen för EU-kommissionen (november). EU-minister Cecilia Malmström (fp) som håller i samordningen av ordförandeskapet i statsrådsberedningen brukar påpeka att Sverige måste planera för flera olika alternativ.

Våren 2001 åtnjöt Sverige stabila institutionella villkor, med det då gällande Amsterdam-fördraget, ett fungerande EU-parlament och en mycket kompetent ledning för EU-kommissionen – den bästa någonsin, trots ”il professore” (Romano Prodi). De yttre ekonomiska och politiska villkoren var likaså gynnsammare 2001 än vad som väntar 2009. Nästa år kanske vi i bästa fall ser slutet på den omskakande finansiella och ekonomiska krisen.

Politiskt överlever en lång rad EU-regeringar numera i koalitioner på svaga, skakiga underlag och ibland väntar besvärliga valrörelser, däribland i Tyskland (27 september 2009). Sannolikt väntar nästa höst även en ny, mycket oviss folkomröstning i Irland om Lissabonfördraget, vars utgång komplicerar det svenska ordförandeskapet. Oavsett om det blir ja eller nej.

De svenska huvudprioriteringarna 2001 sammanfattades på engelska i tre E:n, employment (sysselsättning), enlargement (utvidgning) och environment (miljö). I övriga EU prioriterades även ett fjärde E, nämligen den gemensamma valutan, euro.

Inför nästa år återanvänder regeringen delvis 2001 års prioriteter, om än med en förskjutning där miljöfrågorna (klimat och energi) kommer i förgrunden. Fredrik Reinfeldt får som tung uppgift att leda EU på den internationella klimatkonferensen i Köpenhamn om ett år (”post-Kyoto”). Om den ska bli framgångsrik måste EU-sidan under de närmaste veckorna enas om en trovärdig och ambitiös gemensam position. Dessutom måste Reinfeldt försöka förmå USA, Ryssland och Kina att ansluta sig till en sådan klimatpolitik.

Göran Perssons största bedrift som EU-ordförande var toppmötets beslut i Göteborg (juni 2001) att genomföra en stor östutvidgning (”big bang”) till 2004. En betydande politisk framgång som han sedan förskingrade när beslutet skulle förverkligas. Då framställdes framgången som ett problem (”social turism”) som skulle bemötas med övergångsregler.

Bakom framgången låg en slug taktisk manöver från Göran Perssons sida. Han tog hjälp av några starka, politiskt tunga medspelare bland stats- och regeringscheferna. Dit hörde partifränder som Tony Blair och Wim Kok, men den avgörande var Frankrikes president Jacques Chirac.

I efterhand framstår det som slående hur Persson på alla möjliga sätt förvärvade sympatier hos Chirac. Allt från smickrande beröm för (det katastrofala) toppmötet i Nice och Nice-fördraget, över ett då politiskt obegripligt beskydd av Chiracs hjärtefråga (jordbrukspolitiken) till påpasslig uppmärksamhet på Chiracs preferenser som måltidsdrycker (öl och snaps, inget vin). I gengäld ställde Chirac upp och hjälpte Persson med det politiska genombrottet i Göteborg. Framför allt hjälpte han till med att bryta ned motståndet mot ”big bang” hos Gerhard Schröder.

Inför nästa år kan man fråga sig vilka starka, politiskt tunga medspelare Fredrik Reinfeldt kan knyta upp under ordförandeskapet. Den mest självklara partnern vore Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Men hon kommer under nästa höst att vara hårt upptagen av inrikespolitiken, med valet till Förbundsdagen och möjligen av en besvärlig regeringsbildning. Dessutom är hon redan utsatt för enorma påtryckningar från industrin att urvattna den ambitiösa klimatpolitik som hon själv drev igenom (2007). I denna Fredrik Reinfeldts centrala sakfråga framstår Angela Merkel som en ensam och osäker partner.

Däremot skulle Frankrikes Nicolas Sarkozy kunna bli en stabil medspelare, utan akuta inrikespolitiska svårigheter och med starkt engagemang i klimatfrågan. Trots att Reinfeldt och Sarkozy räknas till samma politiska familj så förefaller emellertid deras uppfattningar sällan sammanfalla. Snarare kolliderar de öppet som i synen på finanskrisen, statliga ingrepp i ekonomin, protektionismen eller den fortsatta ut­- vidgningen av EU.

Hittills verkar inte Reinfeldt ha ansträngt sig för att värva Sarkozy som en medspelare inför ordförandeskapet. Kanske gör han det inte heller.

Tony Blairs efterträdare Gordon Brown som länge redan var uträknad har rest sig under finanskrisen. Idag är han en tongivande politiker i EU, trots att han sällan ägnat EU något större intresse. Skulle han kunna bli en bra medspelare? Kanske. Men det skulle paradoxalt nog betyda att Reinfeldt samtidigt måste hoppas på att partivännerna i brittiska Tory inte kommer till regeringsmakten i London under nästa år. För om så skulle ske så skulle ordförande Reinfeldt inte bara förlora en tänkbar medspelare. Han skulle dessutom riskera problem som i fråga om djup och komplikationer skulle överträffa allt vad EU hittills genomlidit.

De starka och högljudda euroskeptiska krafterna i Tory-partiet vill nämligen omförhandla de grundläggande villkoren för Storbritanniens anslutning till EU – helst följt av en folkomröstning. Om detta hamnar på Reinfeldts bord kan han glömma alla andra problem. Men kanske lyckas partiledaren David Cameron tämja sina anhängare och punktera detta mardrömsscenario. Eller åtminstone skjuta det på framtiden.

Om Fredrik Reinfeldt inte finner någon eller några starka medspelare så försvårar det hans möjligheter att nå konkreta resultat. Det skulle också försvåra hans möjligheter att agera i de tunga utnämningar som möjligen dyker upp. Å andra sidan kan han som ensamvarg lättare framstå som en ståndaktig förkämpe för sina uppfattningar. Inrikespolitiskt är det kanske viktigare än att nå framgångar i Europa.