Flykten bort från kriget tog över ett år. De vandrade mest om natten, rakt igenom fyra stridande arméers territorier. Den lilla gruppen om tio pojkar sicksackade mellan militärposteringar, bomber och fältslag. Ibland fick de skydd och mat av välvilliga bybor. Justin Bruno och hans vänner lyckades till sist ta sig ända fram till Kampala i Uganda.

Vid tiden för den långa flykten, i början av 1990-talet, låg södra Sudans största stad Juba som en regeringskontrollerad ö mitt i en landsbygd där södra Sudans befrielsearmé SPLA slogs för oberoende över ett område långt större än Sverige.

–Vi fick hjälp att smyga ut ur Juba av en man som samlade ved och visste var minorna låg och var regeringstrupperna höll till. På landsbygden fanns SPLA. De var på vår sida, men de fick ändå inte hitta oss eftersom de skulle vägra att släppa oss vidare.

Längre ned mot Ugandagränsen och i hela norra Uganda fanns LRA, Herrens befrielsearmé, som kidnappade barn i tiotusental och tvingade dem bli soldater och sexslavar. Och förstås den ugandiska armén som bekämpade LRA och lätt kunde ta pojkarna från Sudan för fiender.

När Justin och hans vänner till sist lyckats kryssa sig igenom alla faror anmälde de sig som flyktingar i Kampala. Med stipendier från biståndsfonder utbildade sig Justin innan han 2006 återvände till Juba för att träffa sin familj för första gången på över 14 år.

Då var han färdigutbildad läkare, redo att ta hand om Sydsudans enda barnsjukhus.

–Flygresan hem tog en timme och 20 minuter. Jag satt och såg ned på den väg som tog mig mer än ett år att vandra. Känslan var obeskrivlig. 30 års krig var över och nu ska vi få ett eget land, berättar överläkaren med ett saligt leende när han strövar mellan sängarna på sitt barnsjukhus.

–Jag var hela tiden inställd på att återvända för att hjälpa mitt folk. Nu har jag nått mitt mål. Nu gäller det bara för mig att rusta upp sjukhuset till modern standard.

Justin Bruno visar runt i barnsjukhuset, som var en gåva till Sudan från en kuwaitisk prins på 1980-talet.

–Operationssalen har stått oanvänd sedan 1980-talet, röntgenapparaten har varit trasig i många år. Sjukhuset var i rysligt skick när jag kom hit. Eftersom det ägdes av Khartoumregeringen hade det rykte om sig att man dödade barnen avsiktligt. Ryktet var felaktigt, men ledde ändå till att högst tio barn per dag kom in för vård. I dag är det mellan 100 och 150 varje dag. Vi har minst 100 procents över- beläggning. Många sover på golvet.

–När jag kom hit saknade personalen helt motivation. Många barn dog för att man inte ingrep. Dessutom stängdes sjukhuset efter lunch. Inte ens dödligt sjuka fick komma in.

–Kvinnliga sköterskor kunde inte i akutfall gå och kalla på läkarna, som är män, på grund av muslimska regler. Allt sådant har jag avskaffat. Jag har hållit kurser i akutvård och öppnat sjukhuset dygnet runt.

Sydsudan har självstyre sedan fredsavtalet 2005 och regeringen har lovat att hälsovården ska få högsta prioritet när landet byggs upp. Men just nu är det säkerheten som ligger högst, under folkomröstningen och fram till självständighetsförklaringen om ett halvår.

–Vi måste först bilda vårt eget land. Men sedan, nästa år, kommer hälsovården att lyftas fram, tror Justin Bruno.

Tron på framtiden märks överallt i Juba. Staden har blivit ett Klondyke för kineser, indier, kenyaner och ugandier som flyttar in för investeringar och affärer.

Hotellen är fullbelagda och nya byggs av containrar, med skyhöga priser. I de nybyggda regeringskvarteren ser man utlänningar överallt, rådgivare från hela världen.Justin Bruno är ett av många exempel på hur flykten från södra Sudan bytt riktning. Det är rena massinvandringen. Närmare 100000 har återvänt sedan i oktober och fler är på väg. På Nilens strand kommer nya flod- båtar varje dag, med hundratals sydsudaneser som lämnat Khartoum.

Under kriget gick gratisflyg för alla i Juba som ville lämna staden för säkerheten i Khartoum. Nu gäller motsatsen; Sydsudans regering bekostar några gratisbåtar för dem som vill komma hem. Men gratisplatserna räcker inte långt och de flesta betalar sina egna biljetter.

I gryningen möter vi två dubbeldäckade pråmar som just lagt till, uppåt floden ser vi en tredje på väg in. Och så snart den ankrat skymtar vi en fjärde någon kilometer nedströms. Detta är en massmigration, en etnisk-religiös separation likt det forna Jugoslavien eller Indien-Pakistan på sin tid.

Det väller in hemvändare från framför allt Khartoum, bort från trakasserier och rädsla för hämndattacker efter folkomröstningen.

Många har klivit av längs hamnar som Bor och Malakal längre upp längs Nilen. Juba är slutstation och det återstår mellan 500 och 1000 ombord på varje båt. Känslorna är blandade. Vi ser glädje i de flestas ögon, men flera talar också om oro. Livet ska börja på nytt, utan andra ägodelar än en resväska och några möbler.

–Det var bra stämning ombord, mycket sång, dans och trummor under veckorna på floden. Vi är glada att komma hem till vårt eget land, säger Lela Abrham som just nått hamn med dottern Ilama.

Som de andra berättar Lela Abrham om de umbäranden som fick dem att lämna Khartoum. Det har visserligen alltid varit svårt däruppe, svarta från södern har aldrig känt sig välkomna till de arabisk-muslimska delarna. Men det har blivit värre.

–Araberna tillåter inte längre att svarta arbetar. Min man har jobbat som bärare på byggen. Men han fick sparken för att han är från södern. Han kan omöjligt få nytt, ingen vill ge honom jobb längre. Det blir bara värre för oss däruppe. Alla vill hem.

–Vi sålde vårt hus. Nu måste vi börja om igen. Vi vill stanna här för alltid.

Vittnesmålen om hårdare villkor och hot om repressalier hörs från flera passagerare.

–De vägrar att ge jobb till oss svarta och avskedar dem som redan har jobb. De vill att vi ska ge oss av nu när landet ska delas, säger Umoya William Ben, juridikstudent vid Khartoums universitet.

Han balanserar sina väskor längs landgången efter 24 dagar ombord. Hemresan var oundviklig, det blev ohållbart att stanna på universitetet, säger han. Studenterna från södern och Darfur blev allt hårdare ansatta sedan de hållit diskussionsmöten.

–Polisen kom alltid och bröt upp mötena och trakasserade oss. En del torterades, en pojke blev till och med kastrerad av polisen.

–Det är svårt för oss från södern. Eftersom vi inte är muslimer förekommer en del ölbryggning i hemmen och man säljer för att få en inkomst. De som upptäcks kastas i fängelse, med misshandel och sexuella övergrepp.

I skuggan under en dunge intill hamnen har ett litet läger växt upp. Här väntar man på transport vidare ut i landet. George och Jane Lemiym har väntat med hela sitt möblemang i en vecka. De hoppas på transport till Torit, en liten stad nära Kenyas gräns som bombades till ruiner under kriget. Där finns några släktingar som kan ge hjälp den första tiden.

En kvinna med matta ögon, svettpärlor i pannan och ett spädbarn i famnen sätter sig intill och lyssnar på samtalet. Hon berättar att barnet fötts för bara en timme sedan, just när båten lade till.

Jane och George förklarar att de kommit för folkomröstningen.

–Jag var med om att fly när jag var liten, jag satt på mammas rygg när bomberna föll och hon sprang för livet. Förr fanns ingen säkerhet, bara oro och våld. Jag förlorade båda mina föräldrar, de dödades av bomber, berättare Jane.

–Vi har lidit mycket och tänker rösta för separation. Vi vill ha vår frihet. Religionen är inte hela anledningen. Det finns muslimer här i södern och kristna i norr, vi kommer överens. Anledningen är att vi svarta har behandlats illa. Vi vägrar vara slavar i vårt eget land längre.

Alla dessa återvändande har skapat en befolkningsexplosion i Juba. Staden sväller av nya utsträckta förstäder med enkla hus och hyddor. Vi korsar den gamla stadsgränsen, som under kriget var den yttersta gränsen för vad Jubas invånare tilläts gå, då Juba var Khartoumregimens fästning i den fientliga södern. Ett fåtal tilläts passera stadsgränsen för att samla ved till staden, med livet som insats, bland minfält och inkommande granater.

– Nu är minorna rensade, det är ingen risk längre, förklarar pastor Evans Noel Abdalla, präst i den anglikanska kyrkan i den nyuppsprungna förstaden Gudele. Han förbereder söndagens gudstjänst. Religionen spelade en central roll under befrielsekriget, kyrkorna är det sammanhållande navet för bygemenskapen.

– Historiskt är vi inte samma folk. Araberna försökte islamisera oss. De gav mat och pengar om man gick till moskén, de tvingade muslimska sharialagar på oss kristna, förklarar pastorn.

– Muslimerna vill leva islamiskt, de vill inte ha ett sekulärt samhälle. Men här i södern är vi annorlunda: vi vill ha ett demokratiskt och sekulärt samhälle där religionen är en privatsak.

– Men kampen gällde inte bara religion. Vi vill ha vårt eget land. Här finns massor med naturtillgångar, som araberna stulit. Allt det som är bra i södern var bara avsett för Khartoum. Det måste få ett slut.

Församlingen tågar sig in i den nybyggda kyrkan, murad av lera och täckt med plåttak. I dag handlar bönerna om fred. Hotet om nytt krig har aldrig försvunnit trots fredsavtalet 2005. För några dagar sedan bombades Sydsudans norra gräns – en provokation från Khartoum för att locka fram ett militärt svar. Men Sydsudans regering ligger lågt, inget får störa folkomröstningen.

– Landet ska delas och vi får en permanent fred. Det är vad vi ber för: att araberna inte ska anfalla oss igen. Vi ber för de sjuka och de fattiga och vi ber för att få ett eget land, förklarar pastorn.

– Vi vet inte om Bashir tänker acceptera vår frihet. Men vi hoppas att utlandet hjälper oss om kriget bryter ut igen.

Efter mässan talar vi en stund med en av familjerna. För Jacob och Emelda Friday och deras sju barn har konflikten präglat hela deras liv. Två av barnen dödades i ett bombanfall. Familjen bodde på den tiden i byn Mundiri, som bombades sedan den intagits av SPLA.

– Vi gömde oss under ett mangoträd, en bomb föll och Saba och Badribe dödades.

Sönerna var tre och fyra år gamla.

– Nästa dag kom bombplanen igen. Då dödades vår grannfamilj.

– Sedan flydde vi in till Juba, men det var lika illa, med inkommande granater hela tiden. Vi tog ett av gratisflygplanen till Khartoum för att komma bort.

Familjen har sedan bott i Khartoum i 18 år, innan de återvände till Juba med båt i november. Jacob jobbade förr som säkerhetsvakt, men är nu arbetslös. Nu är det i stället Emelda som fått arbete, på en restaurang för 40 kronor om dagen.

– Vi var tvungna att bo där uppe i norr på grund av kriget. Aldrig mer. Araberna behandlar oss illa, jag är trött på rasistiska förolämpningar. Kristendomen respekteras inte och de ser oss inte som människor. Vi hade hela tiden en känsla att det här landet måste delas. Vi kom hem för folkomröstningen och här tänker vi stanna. Här är alla lika. Ingen ska få trycka ner oss igen.

Jag frågar Jacob Friday om han litar på att presidenten i Khartoum, Omar al Bashir, låter södern gå sin egen väg. Han funderar en stund och tar själv upp hur Bashir är efterlyst av krigsförbrytardomstolen i Haag för folkmord och brott mot mänskligheten.

– Nej, svarar han till sist. Nej, jag litar inte på den mannen. Men jag tänker aldrig mer fly, även om bombplanen kommer igen.