Det är val i USA igen. För ett år sedan stod Barack Obamas namn på valsedlarna, i år är han ute och kampanjar för att hjälpa sina partikamrater i guvernörsvalet. Resultatet här blir ett första test på hans eget presidentskap och en fingervisning om opinionsvinden redan har vänt.

Åtskilliga personer i de långa köer som väntar på att släppas in i idrottsarenan på Old Dominion University har på sig Obama- t-shirts och Obama-märken.

Barack Obama ska här snart göra ett andra framträdande för att förmå Virginia-väljarna att rösta på demokraten Creigh Deeds i guvernörsvalet. Men samma morgon publicerar Washington Post en mätning som visar att opinionsgapet ökar till republikanen Bob McDonnell, som vunnit mot Deeds i ett tidigare val.

En av Bob McDonnells anhängare som finns på plats som observatör gissar att Deeds kan vinna här i Norfolk med stor afrikan-amerikansk befolkning, trots den stora militära närvaron i trakten där bl a Atlantflottan är stationerad. Annars kommer det i staten att handla om valdeltagandet men inga mobiliseringsansträngningar syns liknande dem förra året. Då blev Obama den förste demokrat som tog hem Virginia sedan 1964.

Det andra viktiga valet på tisdag gäller guvernörsposten i New Jersey dit Obama beger sig idag, söndag. Den sittande demokraten Jon Corzine blir troligen omvald, mest tack vare en tredje kandidat som kan knipa röster från den republikanske utmanaren. En liknande situation råder i ett kongressdistrikt i New York men där står slaget mellan en republikan och en uppstickare från Conservative Party som bland annat stöttas av förra vicepresidentkandidaten Sarah Palin. Det tyder på djupnande sprickor i det republikanska partiet som trots minoritetsställningen i kongressen lyckats elda på missnöjet med Obamas förslag – och effektivt också bromsat dem.

Missnöjet med Obama har vuxit och under sensommaren frodades också hatet när inslag i sjukvårdsreformen beskrevs som dödspaneler av Sarah Palin. Vid den stora demonstrationen i september, arrangerad av FreedomWorks, förekom där liksom på nätet öknamn som Obamao, Obamoi, Obambi, president Obama, Obama Bin Ladin och rasistiskt klingande Oboy. För tillfället tycks de stämningarna ha lagt sig och i enkäter stiger stödet för en public option eller en vårdförsäkring i offentlig regi som ska konkurrera med de privata försäkringsbolagen.

Sjukvården förblir Obamas inrikespolitiska huvudprioritering och på frågan varför en reform inte klubbats ännu (detsamma gäller klimatet) blir svaret att den amerikanska maktdelningsprincipen ter sig som en extrem form av koalitionsregering. Presidenten måste i vissa fall förvissa sig om röster från upp till 535 kongressledamöter och inte partiblock som i europeiska parlamentariska system.

En enda republikansk senator visade sig villig att samarbeta med demokraterna men nu vacklar Olympia Snowe (Vem utsåg henne till vågmästare? undrar arga vänsterdemokrater). Och då måste majoritetsledaren Harry Reid försäkra sig om att moderata demokrater ansluter sig till förslaget, samtidigt som Obamas ambitioner om tvåpartisamarbete slutligen grusas.

Här, precis som på en del andra områden, reses invändningar mot Obamas agerande. Han är för passiv, han är för cool, han är för intellektuell. Inte tillräckligt passionerad, som presidenter á la Lyndon Johnson var när de baxade igenom genomgripande förändringar. Samma invändningar hörs rörande Afghanistan, en annan brännande krishärd. Förre vicepresidenten Dick Cheneys omdömen om Obamas ”velande” kan ha bitit sig fast. Oktober blev den dödligaste månaden hittills i det åtta år långa kriget och Obamas beslut om truppförstärkningar väntas inom kort, men en del i hans egna led anser att USA enbart bör bör bekämpa terrorister, inte bygga ett demokratiskt Afghanistan.

Termen det dukade bordet stämde i hög grad när Barack Obama i januari tog över efter George W Bush. Med två krig, finanskris, gigantiska budgetunderskott, konkursfärdiga biljättar, massavskedanden och folk som tvingades lämna sina villor kunde det bara bli bättre.

Men, maktskiftet ägde rum för rätt länge sedan och pessimismen i dagens mätningar är påtaglig. Folk tror att vården blir dyrare med Obamacare, att fler blir utan jobb och till skillnad från i november förra året anser en tredjedel att han är mycket liberal.

–Det är hans ruiner nu, hette det i en rubrik nyligen på Peggy Noonans krönika i Wall Street Journal, en tidning med dagliga bred-sidor mot Obama.

– Liberaler – sluta puckla på Obama, lät en motreplik från Peter Beinart i en blogg på nättidningen The Daily Beast där han konstaterade att Obama är på väg mot en historisk vårdreform, att börsen återhämtat sig och att det snart kommer att skrivas Obamas-comeback-artiklar.

Ett bekymmer för Obama är att de numera så viktiga oberoende väljarna överger skutan, mer till följd av de stora budgetunderskotten än klagosången från höger att Obama socialiserar hela USA. Irritation över bristande handlingsförmåga märks förvisso bland kärnväljarna till vänster, där man både efterlyst snabba presidentorder och bevis på att han tänker utse domare av rätta ullen.

Även om många kommer att läsa in en hel del i valutgången i Virginia och New Jersey är det kongressvalet n ä s t a år som är det viktiga. Om Obamas tajming funkar lika bra som i presidentvalrörelsen skulle hans lugn idag tyda på att han räknar med att ekonomin då har återhämtat sig, att banker och bilföretag betalat igen lånen med ränta – och att miljoner amerikaner är nöjda med vårdreformen. Orosmoment som underskott och statsskuld är det ingen i den amerikanska koalitions- regeringen som vill prata om, varken Obama eller kongresspolitiker i någotdera partiet.

Ett år efter presidentvalet då entusiasmen kring Barack Obama kulminerade i en övertygande seger tilltar pessimismen . Idag anser mer än hälften av USA:s befolkning att landet är på väg åt fel håll och stödet för Obama sjunker . Amerikanska folket gillar sin president – men inte allt i hans politik.