Mary Campbell lutar sig framåt, försöker dra åt det vita tygstycket så mycket hon kan för att garantera att det inte ska lossna. Hennes minnesband är bara ett av tusentals som sitter runt om St Pauls Chapel - men för henne är det symbolen för allt det hon saknar.

För tio år sedan gick hennes släkting till jobbet utan att någonsin komma hem igen - och det är för honom som hon nu knyter bandet och strax därefter tystnar. Orden är få, känslorna många.

- Det som känns värst är att vi inte fick en chans att säga adjö till varandra. Vi stod varandra väldigt nära.

Mary Campbell säger sig inte ha slutat vänta, att det tio år senare ännu finns stunder då hon hoppas att hennes familjevän återigen ska komma tillbaka.

- Men jag vet ju att det aldrig kommer att hända, att det inte kan ske. Ändå... ändå vill jag det så gärna. Att vi kan ses igen. Han var en fin människa.

Mary Campbell sänker huvudet och låter fingrarna vidröra det band som hon precis har knutit fast innan hon ursäktar sig och skyndar vidare.

Bara några minuter senare ekar en enormt mäktig version av Star Spangled Banner över de nedre delarna av Manhattan. Ceremonin har inletts. Och vid Ground Zero, som ligger alldeles intill St Pauls Chapel, träder genast allvaret in - på en storbildsskärm visas hur par efter par kliver upp på ett podium och läser upp namnen på de som omkom den där soliga septembermorgonen för tio år sedan.

Det är en till synes ändlöst smärtsam procedur; En äldre kvinna lutar sig mot en yngre pojke och får en kram; en man torkar tårarna bakom de solglasögon som inte lyckas fullborda sitt jobb med att dölja smärtan som har uppenbarat sig; en kvinna sätter sig ned på marken då känslorna blir för stora, för jobbiga för att hantera. Allt medan högläsningen fortsätter. Namn efter namn efter namn...

Vid ett räcke, lite vid sidan av, står Steve Rohmert. Inte bara för att låta det han upplever sjunka in eller lyssna på högläsningen, dessutom i förhoppning över att kunna sätta punkt. Såväl för de egna tankarna som med jämna mellanrum dyker upp över vad som hade kunnat hända men också för att se framåt.

- Hade jag inte haft ett möte i Midtown så hade jag varit här nere när attackerna hände, troligtvis inte vid liv idag, säger Steve Rohmert. Det är självklart viktigt att minnas - men också att inte fastna, att kunna gå vidare. Jag förstår att det blir väldigt känslosamt när det just är tio år sedan attackerna inträffade men efter det här hoppas jag att vi kan ta ett steg tillbaka. Att ständigt bli påmind, att se alla bilder vevas upp varje år, det känns inte bra.

- Allt jag önskar är att det här aldrig kommer hända igen. Vare sig här i New York eller någon annanstans i världen. Den smärta som det förde med sig önskar jag ingen annan.

Orden kommer ifrån Peter McDonald som tagit sig förbi avspärrningarna och nu står och tittar på den storbildsskärm, alldeles vid Ground Zero, som visar hur par efter par kliver upp på ett podium och läser upp namnen på de cirka 3000 personer som omkom i attackerna.

Proceduren vid Ground Zero är inte bara till synes ändlös. Den är också ytterst smärtsam.

Människor gömmer ansiktena i händerna, tårar faller och här och var syns skyltar som håller upp bilder på människor som aldrig mer kommer tillbaka - människor vars liv togs för exakt tio år sedan.

- Jag hoppas det här kan ge avslut för många, att det kan sätta punkt, säger Peter McDonald.

Ett kvarter längre upp, på Broadway, rör sig människor i sakta takt. Den allvarsamma tystnaden bryts med jämna mellanrum av från ett skratt, från någon som ler. Men där finns också en och annan arg blick riktad mot de människor som beväpnat sig med skyltar och budskap om att terrorattackerna som tog 2983 liv utfördes av USA:s regering. De är inte många men de skiljer ut sig, budskapet är för många provocerande.

Enbart ett fåtal tycks bemöda sig med att ge dem någon uppmärksamhet - andra väljer att se åt ett annat håll. En man i 50-årsåldern muttrar att deras närvaro är onödig och respektlös, plockar åt sig ytterligare en av alla de små amerikanska flaggor som delas ut gratis i området och går därifrån.

Likt New York är han märkt av händelserna. Medan tioårsdagen än en gång river upp såret hos många som drabbats och forcerar fram minnen stryker mannen sig över armen. Där syns en tatuering om att aldrig glömma, om att aldrig förtränga den 11 september 2001.