JEANTON

I dag har det blivit dags att rita och klippa till mönster. Stora vita pappersark breds ut på tätt hopställda långa skolbänkar. Instruktören har just inspekterat stygnen på plagg som ingick i hemläxan och börjar förklara på svarta tavlan.

–Det är inte lätt att vara kvinna i Haiti i dag. Kvinnor har svårt att hitta jobb och att låna pengar är omöjligt, säger Mona Innocent, som är 40 år, gift och har två barn, sex och 19 år gamla.

Mona Innocent har sökt sig till kursen i sömnad, som ordnas av den ideella hjälporganisationen Hoppets stjärna, för att hon tycker om att sy – men också för att hon hoppas kunna bidra till familjens försörjning, helst som egen företagare.

–Hoppet för landet? Det ligger i Guds händer, suckar Mona Innocent som tvivlar på att något kommer att bli bättre trots den nye presidenten, Michel Martelly.

Den här kursen hålls i skolan École pentecostale de Jeanton, några timmars resa längs kusten från Port-au-Prince. En av de andra kvinnorna, Nadège Etienvil, berättar att hennes mor avled nyligen och att hon måste hitta ett sätt att tjäna pengar.

Än så länge syr de för hand, men får snart pröva på maskinsömnad, enligt instruktören Myrtha Dor. Hon gick för egen del en treårig utbildning i sömnad och på den tiden fick man träla med nål och tråd i ett helt år innan symaskinerna togs fram.

Myrtha Dor berättar om varför hon är här och inte på något kontor där hon alltid arbetat:

–En röst i ett program i radio sa att vi haitier bör hjälpa oss själva och jag ställde mig frågan: Myrtha, vad gör du? Du kan ju sy, varför inte lära ut det till andra ute på landsbygden?

Kurserna hålls både i Jeanton och i lilla Boyer som ligger i en naturskön del av Haiti nära staden Mirebalais. Eleverna där instämmer i att det är bra att lära sig ett yrke men i synnerhet Rose-Andrée Méris gör sig till talesperson för krav på påbyggnadskurs och hon och de andra är tveksamma inför utsikterna att verkligen få ett jobb, utom tillfälliga påhugg för att sy skoluniformer alternativt att flytta till industrizonen i Port-au-Prince.

Dilemmat stad-landsbygd är långt från nytt i Haiti, med en mångårig flykt till den extremt överbefolkade huvudstaden. Tiotusentals hus raserades i jordbävningen den 12 januari 2010 och upp till en halv miljon människor har inte fått någon mer permanent bostad än – utan bor i enkla tält eller hoplappade skjul i mer eller mindre övervakade läger.

Våldet jäser alltid under ytan i Haiti med den så enormt utbredda hungern, fattigdomen och arbetslösheten. Beskyddet är minimalt eller obefintligt i en del av tältlägren, utan belysning nattetid och med gemensamma latriner och hygienutrymmen.

Några säkra siffror över våldtäkter och andra övergrepp finns egentligen inte, men internationella människorättsorganisationer som Human Rights Watch har anmärkt på den bristande säkerheten och vittnesmål förekommer om att män kräver sex i utbyte mot mat till kvinnor och deras barn. I de mest välskötta lägren ordnas informationsmöten för både män och kvinnor.

–Antalet fall har gått ner efter de här mötena. Det handlar om att förklara för män att de inte har rätt att misshandla sin hustru – och att det kommer att rapporteras ifall de gör det, säger Noel Ilmond som är chef för ett läger i stadsdelen Tabarre i Port-au-Prince.

De haitiska kvinnorna var utsatta före jordbävningen och för ett okänt antal är situationen mycket värre nu.

Endast fyra av de 99 parlamentsledamöterna är kvinnor (vilket gör att Haiti placerar sig som nummer 124 av de 136 länderna i världen med kvinnlig representation, enligt samarbetsorganet Inter-parliamentary union). Därför var det knappast överraskande att ett lagförslag om straff för sexförbrytare inte antogs i höstas.

–Det visade tydligt att våld mot kvinnor är strukturellt, med orsaker i ett patriarkaliskt samhälle. Det värsta är att övergreppen i lägren aldrig rapporteras – eller bestraffas, säger Olga Benoit i kvinnoorganisationen Sofa.

I en färsk rapport från Sofa uppges att 2370 flickor (den yngsta bara sju år), tonåringar och vuxna kvinnor togs emot på dess jourmottagningar under de 23 månaderna efter jordbävningen. Förhållandena är oacceptabla, underströk Sofa i ett öppet brev till departement, parlamentet och domstolarna.

–Offren är rädda att anmäla våldtäkt och sexuella trakasserier, ofta för att förövaren bor intill dem i samma läger, säger Olga Benoit som menar att det måste till långsiktiga attitydförändringar genom skolor, kyrkor och familjer.