På ena väggen hänger fotografier av homosexuella par som håller varandra i handen och leende tittar in i kameran. Längre bort manliga nakenstudier, penisar i alla storlekar, bilder av aidssjuka, en videoinstallation om homofobi, våld och mobbning. Allt i allt 240 homoerotiska konstverk fördelade på två våningar.

Ars Homo Erotica heter utställningen som visas – inte i ett undanskymt konstgalleri i den hippa stadsdelen Praga utan i Warszawas Nationalmuseum, en tung modernistisk byggnad mitt i huvudstaden där Polens nationella kulturarv ställs ut, ett tempel för den polska identiteten där den första utställningen efter kriget i maj 1945 hette ”Warszawa anklagar”.

– Det är helt underbart. Nej, det är mer än så. Det är ett mirakel, säger utställningens kurator Pawel Leszkowics och ser ut som om han fortfarande hade svårt att tro att det var sant.

När fotoutställningen med homosexuella par hade premiär för snart sju år sedan stod Polen på huvud. Det haglade protester. I Krakow demonstrerade det ultrakonservativa partiet LPR, Ligan för polska familjer. I Warszawa revs affischer ner. ”Bögar in i gasugnarna”, kunde man läsa på hatsidor på webben. Polens konservativa politiker föredrog att tala om homosexualitet som en sjukdom som samhället borde hjälpa till att bota.

Två år senare förbjöd dåvarande borgmästaren i Warszawa, Lech Kaczynski, en planerad homoparad med motiveringen att den främjade en homosexuell livsstil och – det var budskapet mellan raderna – urholkade traditionella värderingar. Mer än 5 000 aktivister som trotsade förbudet möttes av protester och ruttna ägg men också av ultranationalister från All-polska Ungdomsförbundet som attackerade deltagarna.

– Sedan dess har Polen definitivt förändrats, blivit tolerantare och mer öppet, säger Karolina Bregula, fotografen bakom den omstridda utställningen ”Låt dem se oss”.

Malgorzata Glowania, sociolog vid universitetet i Warszawa och medförfattare till rapporten ”De brännmärkta. Sexuella minoriteter i Polen” som publicerades förra året bekräftar att värderingar, attityder och livsstilar förändras snabbt i dagens Polen, inte bara när gäller inställningen till sexuella minoriteter.

– Helt klart är att Polen håller på att ”normaliseras”. Samtidigt har många av de gamla värderingarna visat sig vara seglivade. Det gäller bland annat inställningen till aborter och till provrörsbefruktning som stöds av inte mer än 12 procent av befolkningen.

Till normaliseringen hör att kulturkriget - mellan höger och vänster och mellan nationalister och EU-ivrare - som för bara några år sedan splittrade familjer, arbetsplatser och vänskapskretsar har börjat ge vika för pragmatism och en tidigare sällsynt kompromissvilja.

– Polackerna känner i dag mer ansvar för samhället. Ett valdeltagande på över 55 procent i presidentvalet i början av juli, mitt under semestern och i värsta värmebölja, är ett starkt tecken på engagemang. Tusentals ungdomar på rockfestivalen i Gdynia tog sig exempelvis till vallokalerna för att rösta, berättar sociologen Malgorzata Glowania.

Samma positiva syn har Daniel Larsson, svenska Exportrådet chef i Polen, som säger att landet har förändrats dramatiskt under de sex år han varit i Warszawa. En av drivkrafterna är EU-medlemskapet som har skapat ett nytt regelverk och nya standarder. En annan förändringskraft är att en generation av unga polacker lämnar landet, jobbar i London eller Madrid och återvänder med en syn på världen som föräldragenerationen saknar.

Klimatförändringen märks framför allt i det sjudande Warszawa där inkomsterna och utbildningsnivån är högre och där invånarna är yngre än i övriga landet. På landsbygden men också i många av de stora provinsstäderna är förändringstakten långsammare.

Marta Konarzewska, en 33-årig lärare med svart hår och illröda naglar, vet hur det känns att bli mobbad, utfrusen och att vara osynligt. För en månad sedan skrev hon om sin homosexualitet i i landets ledande tidning Gazeta Wyborzca.

I artikeln anklagade hon Polens skolor för att sprida homofobi. Men hon berättade också om hur hon själv blev diskriminerad av kollegorna på gymnasieskolan i Lodz där hon undervisade polsk litteratur. Detta sedan hon öppet försvarat två flickor på skolan som lagt ut bilder på sig själva på webben som skolledningen betecknade som lesbiska.

– Jag stöttade flickorna när de skulle sparkas från skolan. Dagen därpå var jag luft för mina kolleger. Ingen pratade med mig. Vice rektorn lät meddela att hon inte vill ha personlig kontakt med mig och att hon föredrog att mejla. Andra vände bara ryggen till, berättar Marta som i dagarna har flyttat till Warszawa där man – som hon säger – kan andas fritt.