Luften är het och klibbig och tioåriga Rubina Ali Qureshi dyker ned under vattnet, precis som hon gjort efter varje inspelningsdag av Slumdog Millionaire. Men nu är äventyret som filmstjärna på väg att ta slut. Hon jobbar inte längre med kända skådespelare, bor inte på hotell och det blir inga fler resor till Hollywood eller Disneyland.

När hon kommer upp till ytan igen är det inte heller kaklade swimmingpoolskanter hon ser, utan sidorna på två av de rostiga, enorma järnrör som förser Bombay med vatten. Rubina är tillbaka i sitt hem igen, i Garib Nagar – direkt översatt ”fattig mans land” – ett av Bombays alla illegala slumområden.

Efter triumfen på Oscarsgalan mottogs skådespelarna i Slumdog Millionaire som hjältar i Indien. Framför allt har medier inte kunnat få nog av Rubina och Azharuddin Muhammed Ismail, som spelade Latika och Salim som riktigt unga. De två barnen har blivit symboler för ”slumdogs” som blivit nationella kändisar. Hyllningarna när Azharuddin och Rubina kom hem till Bombay var inte mindre.

–När jag kom hem från USA lyfte mina kompisar upp mig på sina händer medan de sjöng ”Jai Ho” (ledmotivet från filmen), berättar Azharuddin.

Överfyllda tåg skramlar hela tiden förbi medan vi sitter i familjen Ismails kokvrå – några sotiga stenar vid sidan om plåtrucklet de bor i. Garib Nagar består av tillfälliga skjul likt deras, vilka klumpats ihop till kvarter kring de skräpfyllda spåren vid järnvägsstationen Bandra. En miljö som påminner om Azharuddins bästa upplevelser från filminspelningen.

–Det roligaste var när vi klättrade på tåget i farten. Det gick fort, men inte för fort, säger han.

Äventyret med Slumdog Millionaire må ha tagit slut, men minnena hålls vid liv av den uppståndelse som ännu inte lagt sig. Grannbarnen nynnar fortfarande på hitlåtarna från filmen, journalister besöker dem med jämna mellanrum, och Azharuddin får erbjudanden om modevisningar och tv-shower.

Alla extrainkomster är välkomna, eftersom pengarna från Slumdog Millionaire snabbt gick åt till behandling av pappa Ismails tuberkulos. Då Ismail ber oss om pengar, skakar däremot hans fru på huvudet och tecknar att Ismail mest är intresserad av att gå ut och supa ner sig.

Azharuddin själv är trött och krasslig. Alla evenemang han deltagit i de senaste veckorna har slitit på honom och gjort att han missat mycket tid i skolan. När jag ber honom berätta vad han vill bli när han blir stor svarar han instinktivt.

–Jag vill bli en superstjärna som Shah Rukh Khan, säger han, och tillägger efter att ha fått syn på min mustasch:

–Med en så hääär lång mustasch, och han breder ut sina tioåriga armar så långt han kan.

Slumdog Millionaire ger en bild av livet i slummen, men den visar också upp ”den indiska drömmen”. Tiotals miljoner fattiga indier drömmer om ögonblicklig framgång i detta kändistokiga land, där film, reklam och tv varje dag överöser invånarna med löften om en rosaskimrande framtid.

Men kändisskap är däremot ingen garanti för ett framgångsrikt liv. Barnpsykologen Dinaz Stafford har arbetat med många barnstjärnor, bland andra den före detta gatupojken Shafiq Syed, som försökte begå självmord då han inte lyckades behålla sin stjärnstatus efter huvudrollen i succéfilmen Salaam Bombay.

Även om Dinaz poängterar hur mycket bättre Azharuddin och Rubina har det än barn som lever på gatan, oroas hon av hysterin kring dem.

–Det finns många barn som har fått bättre levnadsförhållanden med hjälp av roller i filmer, säger hon. Men det blir svårare ju mer uppmärksamhet de har fått. Medier gör dem en stor otjänst då de spär på bilden av barnen som stjärnor, det viktigaste är att de får utbildning.

Även om Azharuddin och Rubina nu med hjälp av Slumdog Millionaires regissör Danny Boyle och producenten Christian Coleson för första gången går i skolan, är det många som börjat kritisera den ersättning barnen har fått. Deras löner på motsvarande 18000 och 7000 kronor är till exempel en spottstyver jämfört med de cirka 100000 kronor de två afghanska barnen i Kite Runner tjänade – en film som endast spelade in en fjärdedel av Slumdog Millionaires hittills drygt 300 miljoner dollar.

Den klumpsumma barnen är utlovade om de fortfarande går i skolan vid 18 års ålder ifrågasätts också, eftersom filmskaparna vägrar berätta hur stor summan är. Då SvD ringer upp filmens amerikanska distributör, Fox Searchlight, berättar en representant att Boyle och Coleson kommer att gå ut med ett nytt uttalande.

Barnpsykologen Dinaz Stafford tycker oavsett att de har handlat rätt.

– Det går inte att transplantera barn till bättre förhållanden, säger hon. Förmodligen skulle inte Azharuddin och Rubina trivas i en dyr privatskola, till exempel. Det största problemet för slumbarn är att deras föräldrar är outbildade och oftast inte vet vad som är bäst för dem. Det som behövs mest av allt är att någon uppfostrar föräldrarna, och att barnen får lugn och ro för att studera.

På väg till Rubinas hem gäller det att hålla tungan rätt i mun, annars trillar man ner i det blågrå, bubblande avloppsdiket som löper i mitten av gränden. Rubina tar sig däremot fram snabbt och obehindrat. Hennes klänning dryper och hon ler upprymt efter sitt bad. Rubinas pappa ser med ömma ögon på sin dotter.

–Vi lät henne inte vara med i filmen för pengarnas skull, utan för att hon skulle få göra något roligt. Men det är klart att det känns lite konstigt när man hör hur mycket pengar filmen har dragit in, säger han.

Och Rubina berättar att hon njutit av all uppmärksamhet. Men hon verkar inte nedslagen över att vara tillbaka i slummen. Hon boxas lekfullt med mig och studerar noggrant fotografen Martins tatuering.

Då jag ställer ytterligare en fråga som hon hört tidigare suckar hon däremot djupt, så där som bara ett barn kan göra, och förklarar för oss:

–Nu får ni faktiskt ta och gå.