Vi möter honom i statsministerbostaden bakom slottet i Oslo. Det var där som han förra sommaren blev satt på det tyngsta prov som någon norsk regeringschef har genomgått sedan andra världskriget. Därifrån styrdes Norge dag som natt den första veckan efter terrorangreppet. Jens Stoltenberg menar att Norge inte har förändrats fundamentalt sedan terrorhandlingarna.

Vad säger det om Norge att landet inte har förändrats i grunden under året som gått?

–Det säger något om att det var våra värderingar som vann. Gärningsmannen dödade många, gav många djup sorg, mycket lidande och stor skada. Men han misslyckades med det som var hans projekt: att angripa mångfaldens öppna Norge.

Du lovade i ett av dina första tal efter terrorhandlingarna att vi skulle möta dem med ”mer demokrati, mer öppenhet, men aldrig naivitet”. Hur har det gått med de tre ledorden?

–Jag tycker att vi har fått både mer demokrati och mer öppenhet, samtidigt som vi står upp för mer olikhet och mångfald. Detta är ju ett uttryck för att demokrati inte är något vi i första hand kan besluta om högst upp i regeringsbyggnaden eller i regeringsapparaten. Det är något vi skapar i gemenskap när människor engagerar sig i bostadsrättsföreningen, i grannskapet, i tidningsdebatterna och i de politiska partierna.

Apropå ditt tredje ledord i talet jag nämnde, ”naivitet”: Har vi nu fått en säkerhetsnivå runt offentliga personer och byggnader som du tycker är tillräcklig?

–Säkerhet är något vi hela tiden måste utveckla, förändra och förstärka beroende på vilka slags hot vi står inför. Själv har jag upplevt en väldig förändring under de år jag har varit statsråd och regeringschef. När jag var statsminister 2000–2001 hade jag inga säkerhetsvakter utanför arbetstid. Nu har jag det hela tiden. Det är en bild av hur hoten har förändrats. En del saker är förändrade efter 22 juli, och fler saker blir säkert förändrade efter att vi har fått 22 juli-kommissionens rapport i augusti.

Det visades väldigt starka uttryck för gemenskap efter den 22 juli. Kommer det att hålla i sig?

–Jag tror att de varaktigt kommer att bidra till att förstärka vår tro på demokrati och deltagande. Efter terrorn tror jag att vi alla har lärt oss något om hur väsentligt det är att visa känslor, hur betydelsefullt det är att trösta och inte tveka att gå fram till någon och visa värme och medkänsla. Det är jag säker på kommer att bli bestående. Men den intensiva, väldigt starka gemenskapen dagarna efter terrorn varar självklart inte. Vi har gått tillbaka till en sorts normalitet. Vi ska däremot inte glömma att 22 juli 2011 först och främst handlar om människorna som miste livet och de som blev skadade och kommer att leva med det som hände resten av livet.

Vilka möten har gjort starkast intryck på dig?

–Ingenting har nog gjort starkare intryck på mig än mötet med syskon och föräldrar på Sundvolden lördagen den 23 juli, då jag för första gången fullt ut förstod hur många som hade förlorat en av sina närmaste, och hur bottenlös deras smärta var. Dessutom har det gett mig en stärkt tro på människan att så många har ställt upp för varandra frivilligt.

Mamman till Monica Iselin Didriksen från Sund i Hordaland, som var 18 år när hon dödades på Utøya, sa i sitt tal på dotterns begravning att du ”håller hela Norge i handen efter 22 juli”. Jag måste fråga: Vad har året efter terrorhandlingarna gjort med dig som människa?

–Jag har blivit mer tacksam mot livet, ännu starkare i tron på att jag ska tacka! Och jag har blivit mycket mer medveten om att livslinjen är en väldigt tunn linje, att det kan gå snabbt från liv till död, från glädje till sorg. Vi ska alla vara väldigt glada för livet, de timmar och dagar vi får tillsammans. Oavsett om det handlar om en delad måltid, att resa tillsammans eller att uppleva lugn och stillhet. Ja, tacksamhet är det viktigaste som jag ännu djupare har lärt mig betydelsen av efter 22 juli.

Det senaste året har det också visat sig att Anders Behring Breivik har många som delar hans ideologi. Är inte det en dyster lärdom?

–Jo. Men världen och vår historia har alltid varit full av mord, våld och ondska. Mycket av godheten kommer egentligen tydligast fram i kontrast till det onda. Vi visste att det fanns ondska också före den 22 juli, men den kom så mycket närmare och fick en så enorm omfattning. Det har gjort att vi nu har blivit bättre rustade att bekämpa det onda.

Terrorn den 22 juli 2011 har präglat varje dag i Norge sedan dess, och troligen också varje arbetsdag för dig som statsminister. Är det svårt för dig att engagera dig i ” små” saker nu?

–Jag tycker inte det. Demokrati handlar just också om små saker. En vägstump eller en förskoleplats är isolerade små saker, men de är stora i människors vardag.

Du är inte medlem i något trossamfund men har sagt att du tror på något större än människan. Vad är det du tror på egentligen?

–Att det finns något jag som människa inte fullt ut kan begripa mig på. Detta något handlar för många människor mycket riktigt om religion. Det kan vara själva motivet till att man är religiös. Även om jag inte bekänner mig till en religion tror jag att det finns något som är större än människan, något som vi inte kan förklara med våra vanliga begreppsramar.

Vi får inte bli kvar i sorgen. Det finns en tid för allt, har du också sagt. Exakt ett år efter terrorattackerna: Vilken fas i bearbetningen av 22 juli ligger framför oss nu?

–Att avsluta några kapitel. Genomföra minnesdagen i dag och motta rapporten från 22 juli-kommissionen i augusti. Då kan vi lägga en del bakom oss. Men för mig är det viktigt att vi inte glömmer de tusentals människor som kommer att bära sorgen med sig länge, länge. De som har förlorat en bror, en syster, en vän, en förälder, en partner. För dem böljar sorgen fram och tillbaka, den kommer och går.

–Därför är det så avgörande att vi fortsätter att finnas för dem. Att vi är där och visar närhet, värme och omsorg, säger Norges statsminister Jens Stoltenberg.

Översättning: Mira Hjort

22 juli 2011 - Detta har hänt

WEBBTV

Vittnen berättar:

22 juli 2012 - Läs mer om minnesdagen

Läs mer om rättegången mot Breivik