Iraks diktator Saddam Hussein står i världspolitikens fokus. USA laddar för krig mot honom. SvD:s reporter Bitte Hammargren tecknar ett porträtt av slaktaren i Bagdad.

I juli 1979, några dagar efter det att Iraks president al-Bakr blivit utmanövrerad av sin yngre släkting Saddam Hussein, kallar Iraks nye statschef till ett möte med Baathpartiets ledning.
I Khuldpalatset i Bagdad samlas hundratals delegater från hela landet. Inför rullande tv-kamera blossar den drygt 40-årige Saddam på en Havannacigarr medan hans nära medarbetare Taha Yassin Ramadan förklarar att ett kuppförsök har avslöjats.
Ramadan berättar att alla kuppmakarna finns i salen. Saddam lägger cigarren åt sidan och kliver upp på podiet. Med säker röst kallar han in revolutionsrådets generalsekreterare Mashhadi för att denne skakade man ska avge en bekännelse om "det fruktansvärda brottet".
Den medelålders Mashhadi, en shiit som i 20 år hört till Baathpartiet, beskriver syrienstödda planer på att störta Saddam och bereda väg för en syrisk-irakisk union. Och värst av allt: han namnger de som påstås vara sammansvurna, 66 utpekade män i salen.
En efter en leds de angivna ut. Saddam Hussein ser på,
bolmande på sin cigarr inför kameran. När en av de utpekade försöker protestera avfärdar Saddam honom med orden "Ge dig iväg", berättar den brittiske Mellanösternjournalisten Con Coughlin i sin biografi "Saddam: King of Terror".
Med dessa filmade utrensningar inom sitt eget Baathparti angav Saddam Hussein tonen för sitt fortsatta styre: en totalitär regim som härskar genom att sätta skräck i sin befolkning, en regim där inga, inte ens presidentens nära medarbetare, går säkra.

De nära fyra miljoner exilirakier som lever runt om i världen tycks alla ha sina historier om Saddams terrorvälde att berätta. Visst har han släppt våldet löst mot sina grannländer, men mest av allt utgör han ett hot mot sin egen befolkning. Den fruktade ledaren omnämns ofta med bara förnamn - kanske inte så förvånande med tanke på att Saddam kan översättas med "den som krockar" eller "den som konfronterar".
Det var till denne envåldshärskare i Bagdad som FN:s medlare Olof Palme och hans medarbetare Jan Eliasson reste i skytteltrafik i början av 1980-talet. Troligen är Eliasson, i dag ambassadör i Washington, en av de västerlänningar som har tillbringat mest tid tillsammans med Iraks president, allt som allt 20-25 timmar under 1980-talet.
1988 tog Jan Eliasson över uppdraget som FN:s generalsekreterares personlige representant för Iran-Irak, varvid han på nytt mötte Saddam Hussein.
- Han hade genomgående samma ritualer när vi skulle träffa honom. Vi togs in i ett stort palats, gick genom långa gångar, togs in i ett bibliotek och slussades sedan vidare till en hög potentat. Till slut slogs dörrarna upp och då fick vi hälsa på Saddam.

När Jan Eliasson och Olof Palme träffade Iraks oomtvistade ledare första gången kände de till hur han börjat sitt presidentskap med utrensningar.
- Det är det moraliska dilemma man har som förhandlare. När uppdraget är att få till stånd fred är det inte särskilt angenäma samtalspartner man har. Det märktes från början att han är en hänsynslös människa. Han verkade hård, mycket
självsäker och ingav uppenbarligen rädsla hos sina medarbetare. Det märktes i rummet. Det blev en stor oro om man själv sa något som föll ur ramen på hur man skulle svara en president. Då ryckte hans medarbetare till och blev gråa i ansiktet.
Jan Eliasson beskriver Saddam Hussein som tveklöst begåvad, med full kontroll över sin regim.
- I början av 80-talet var han inte heller den internationella paria han blev sedan, trots att omvärlden hade all anledning att reagera mot vad han gjorde redan då. Jag såg Iraks användning av kemiska vapen mot iranierna 1983-84. Palme och jag slog larm, men väldigt lite hände, för Saddam bekämpade ju Khomeini. Folk kom från hela världen för att prata med Saddam.

Saddam Hussein blev Reagan- administrationens vän i Persiska viken. Han försågs med logistisk hjälp från USA, väst sålde konventionella vapen till honom och den materiel som kan användas för dubbla ändamål: för både civil produktion och uppbyggnaden av biologiska och kemiska vapen.
- Att vi inte såg sådana uppenbara ting som att han använde kemiska vapen, har vi all anledning att vara kritiska mot i dag när vi tittar i backspegeln. Folk ville till och med synas med honom på bild, minns Jan Eliasson.
- Han är en brutal och hänsynslös maktmänniska, men han var en relevant förhandlare. Tariq Aziz var ännu skickligare i detaljerna, men Saddam Hussein tog grepp över helheten.
Jan Eliasson har inte något minne av att någon enda av Saddam Husseins medarbetare, ens med ett minspel, röjde sina reaktioner eller känslor inför FN-medlarna.
- Nej, det var helt nedfryst. Ingen sade någonting. Möjligen nickade någon när han talade.

Inför de arabiska folken spelar Saddam på myten av sig själv som Jerusalems befriare. Målad på en vit springare vill han jämställa sig själv med Salah al-Din, den kurdiske härförare som drev korsfararna ut ur Jerusalem för ett årtusende sedan. Likt Saddam sägs Salah al-Din ha kommit från Tikrit.
Rolf Ekéus, den förre Washingtonambassadören och mångårige chefen för FN:s vapeninspektörer i
Irak, beskriver Saddam Hussein som en ledare som tänker i strategiska termer, som har till ambition att bli den arabiska nationens ledare.
- För att nå den positionen försöker han använda sig av den israelisk-palestinska konflikten, där han alltid stött den palestinska vägrarfronten. De 25 000 dollar han ger till självmordsbombarnas familjer är en del av den strategin.

På den ockuperade Västbanken och Gaza vill många köpa bilden av Saddam som Palestinas befriare. En exilirakiska minns sitt besök på de ockuperade palestinska områdena för en tid sedan.
- När människor fick höra att jag hade irakiskt påbrå blev jag behandlad som en prinsessa. När jag sa att jag inte tyckte om Saddam förstod de inte. "Men han talar ju om Palestinas befrielse" sa de.
Vad han gör med sitt eget folk kände de inte till, berättar exilirakiskan som själv har fem kusiner i Irak som hör till de många hundra tusen som "försvann" eller hittades döda på 1990-talet, efter det att Saddam Husseins styrkor tagit gruvlig hämnd på de kurder och shiamuslimer som rest sig 1991.

Tar man del av brotten mot de mänskliga rättigheterna som begåtts under Saddam Husseins styre - den våldsamma hämndvågen 1991, den fasansfulla tortyren i fängelserna, dräneringen av träskmarkerna vilket utraderat en urgammal kultur - och lyssnar man till exilirakiernas egna berättelser framtonar bilden av ett traumatiserat folk.
Exilirakier kan berätta den ena historien värre än den andra om Saddams grymheter. Att avgöra vad som är vandringssägner och vad som är autentiska berättelser tar tid. Men varje enskild berättelse bidrar till att forma bilden av en slaktare i Bagdad.
En exilirakier berättar på basis av en irakisk läkares vittnesmål, en man som i dag lever i landsflykt i Tyskland:
- Läkaren kallades till Saddam Husseins privatpalats en natt. Han mötte en Saddam som var mycket upprörd och som hade blod på sina händer. Saddam fick en lugnande spruta. När läkaren skulle gå på toaletten för att tvätta sina händer fick han se en ung kvinna ligga död på badrumsgolvet. Två-tre timmar senare samma natt flydde doktorn. Han hade sett för mycket. Det var farligt för honom att stanna i Irak.

Många av de irakier som sökt asyl utomlands är välutbildade människor. En av dem är juridikprofessorn Munther al-Fadhal som tidigare presenterats i SvD (3 januari). Han mötte Saddam Hussein vid två tillfällen på 1970-talet när den fruktade mannen från Tikrit var vice president.
- Första gången var 1975 när Saddam besökte Juridicum i Bagdad. Jag vågade inte tilltala honom. Han får människor att känna sådan skräck. Andra gången var när han besökte en konferens om irakiska författningsreformer. Efter det att en kvinnlig advokat talat om författningen tog Saddam till orda. Jag kunde knappt tro mina öron när han förklarade att "det juridiska systemet är av noll och intet värde". Jag kan inte leva i ett land som inte har en rättsordning, säger Munther al-Fadhal, nu flykting i Sverige och gästprofessor i London.

Numera framträder Saddam Hussein sällan offentligt och det
finns många berättelser om att han skulle använda sig av dubbelgångare, Saddamkopior som dyker upp vid valda tillfällen utan att yttra ett ord.
En av de västerlänningar som senast träffade den med all sannolikhet verklige Saddam Hussein är Hans von Sponeck, FN-tjänsteman i Bagdad som år 2000 lämnade sitt uppdrag som samordnare av den humanitära hjälpen i protest mot sanktionerna.
- Saddam gav inte intryck av att vara sjuk, som det sades för några år sedan. Han var välklädd, han gav intryck av att förstå engelska eftersom han rättade tolken och han var knipslug.
- Om jag inte hade haft vetskap om vad jag vet om honom skulle jag ha sagt att han var en intressant person. Han lyssnade noga, betraktade mina gester. Han var allvarlig men visade också viss humor. Och han var kallblodig, det kunde man se.

En diplomat med goda kontakter i Bagdad hävdar att stämningen i ledande kretsar är tryckt i dag. Där är man övertygad om att det blir krig. Men får Saddam chans gör han vad han kan för att inge bilden av
den store ledaren, som trotsar supermakten, eller "vår tids mongoler" som han kallade amerikanerna i ett tv-sänt tal i går.
- Bagdad, dess folk och ledning, är fast beslutna att tvinga vår tids mongoler att begå självmord vid stadens portar. Vi har beslutat och planerat för att besegra angriparen. Vi har mobiliserat all vår förmåga, inklusive armén, folket och dess ledning.
- Så med fladdrande fanor, höj era svärd och gevär, manade Saddam irakierna i det tv-tal som markerade årsdagen av Gulfkrigets start för elva år sedan.

Bitte Hammargren