Envis som få, narcissistisk, brutal, arrogant, gammal och sjuk. Sådan var Hosni Mubarak under de arton dagar som skakat Kairo och som hållit en hel värld på sträckbänken. Men till sist var spelet över för envåldshärskaren vid Nilen.
Nu väntar vi bara på en fortsatt dominoeffekt i regionen efter att folken först i Tunisien och sedan i Egypten har störtat sina diktatorer av egen kraft.
Tunisier och egyptier har skrivit världshistoria. Alla grannländer, inklusive Israel, får nu förhålla sig till nya maktkonstellationer. Egyptierna tänker inte låta någon ta stoltheten och glädje ifrån dem.
I revolutionen vid Nilen har ord som ”sekulär stat” och ”med fredliga medel” hela tiden ropats i talkörerna på Befrielsetorget i Kairo. Om ledarna för revolutionen lyckas i sitt uppsåt att göra Egypten till ett modernt land, har arabrepubliken sett sin siste enväldige farao.
Mubarak har sagt att han vill dö i sitt eget land. Mycket talar dock för att han inte vågar det. Egyptiska advokater vill att han ska åtalas, och där har de medborgares fulla stöd. Dessa har under hela Mubaraks 30-åriga styre levt rättslösa under hans undantagslagar och korrupta regim. Beskedet i går kväll om att Schweiz fryser hans tillgångar togs emot med jubel i Kairo, Alexandria och Suez.
När detta skrivs är det för tidigt att säga om den störtade presidenten redan sitter i ett plan på väg till ett exilland. Gator i Kairo har de senaste veckorna varit fullklottrade med graffiti som ”Mubarak, Ben Ali väntar på dig i Saudiarabien” – syftande på reträttplatsen för Tunisiens störtade tyrann.
Vi vet inte heller hur nästa kapitel kommer att se ut, eller om militären som gett honom nådastöten kommer att tillsätta ett presidentråd där också respekterade civila ledare får ta plats. Det hoppades Wael Nawara, talesman för Ayman Nours liberala parti Ghad, på när jag talade med honom dygnet före diktatorns fall. Nawara väntar sig att militären under en övergångsperiod tillsätter ett kollektivt presidentråd där respekterade personer som Arabförbundets generalsekreterare Amr Moussa, Nobelpristagaren i kemi Ahmad Zewail och fredspristagaren Mohamed ElBaradei ingår vid sidan av höga militärer. I ett drömscenario skulle dessa få i uppdrag att bana väg för fria val och en ny författning.
Men i värsta fall, tror skeptikerna, kan det sluta med en ren militärkupp, liknande kuppen 1952 när officerare som Naguib och Gamal Abdel Nasser störtade kung Farouk utan att bana väg för demokrati.
Slaget är långt ifrån vunnet.
Men det är de unga tunisierna och egyptierna som med hjälp av sina nätgenier och sociala medier lyckats mobilisera medborgarna för att störta två diktatorer. Den segern kan ingen ta ifrån dem.
