KOLONTÁR Dagen innan den röda floden vällde ner från aluminium­fabriken MAL Magyars reservoar nummer tio, måste invånarna i byn Kolontár, i Veszprémprovinsen i västra Ungern, som vanligt ha påtat i sina trädgårdar eller fixat med blomsterlådorna på sina balkonger.

Innan den giftiga, karmosinröda sörjan krossade rutorna, rev upp väggar och kletade ner varje föremål i sin väg med gift, hade kanske familjen i det sista huset före floden på Kolontárs huvudgata Petőfi Sándor, huset med romantiska blomtapeter och en vacker gammal järnspis, haft en vanlig mysig hemmakväll. Knappt en vecka efter slamfloden, är byn tom; evakuerad och igenbommad.

I huset med järnspisen sjunker man ner till anklarna i gegga, och förutom tavlor och prydnadstallrikar som hängt precis lite högre upp på väggarna än flodvågen nådde, finns det inte mycket att rädda. Potatiskällaren är dränkt, liksom möblerna, garderoberna och tallriksskåpet.

Hade inte hundratals räddningsarbetare, poliser, brandmän och frivilligröjare samt journalister och fotografer från hela världen klafsat omkring som rymdvarelser i bjärta galonoveraller, munskydd och gummistövlar, och grävmaskinerna gått på högvarv för att bygga upp de nya skyddsvallarna, så hade nog bara de kvarlämnade, smutsiga byrackorna välkomnat en till trädgårdsbyn Kolontár.

Det lär dröja innan invånarna kommer tillbaka. Mer giftigt slam väntas. Aluminiumfabriken Magyar MAL:s reservoar nummer tio, med majestätisk utsikt över Kolontár och grannbyn Devecser, kommer att brista helt och släppa ut mer röd sörja nedför berget, säger Ungerns miljö­minister Zoltan Illes. Det handlar inte längre om om, utan om när, hur fort och åt vilket håll. Hålet som uppstod i vallen är i dag 50 meter brett, men det vidgar sig långsamt och obarmhärtigt.

– Om det inte brister helt kommer vallarna att glida isär, de skjuts utåt lite, lite hela tiden ­under trycket från slammet i reser­voaren, säger en märkbart trött och sönderstressad miljöminister.

Zoltan Illes har inte sovit sedan förra måndagen, säger han. Ministern försöker tålmodigt berätta alla tekniska, ekologiska, juridiska och mänskliga aspekter på katastrofen. Men allt som ­oftast måste han lägga till ordet “hypotetiskt”.

”Rent hypotetiskt” ska inte en liknande flodvåg kunna uppstå. Det som är kvar kan bara rinna långsamt ner någon kilometer och sedan stanna och stelna. Ändå bygger man vallar runt Kolontár, för att inte riskera att byborna drabbas igen. Och om slammet når så långt nedför berget stänger man in det innanför skyddsvallarna och leder om det.

”Hypotetiskt” ska inte olyckan äventyra Donaus vatten, och man ska även kunna se till att reservoar nio, som ligger strax intill den brustna reservoar tio, ska hålla.

Man pumpar i dag över giftigt vatten från reservoar nio till en alldeles tom reservoar så att vattenmassorna inte orsakar tryck mot vallarna och skapar en andra katastrof.

Slutligen är det ”hypotetiskt” det privata företaget som driver aluminiumfabriken som har det ­yttersta ansvaret för olyckan. Det ska polis och rättsväsende undersöka noga. Men nu måste man avgifta marken, ett arbete som kan ta månader, år, säger Zoltan Illes. Prislappen för katastrofen, totalt, vill miljöministern inte spekulera i, men han menar att den ekologiska återhämtningen kommer att ta decennier.

Räddningsarbetaren Roland Ignatc säger att man nu samlar ihop det som går att rädda från de skadade husen, och att han har svårt att tro att någon kommer tillbaka.

– Vi packar ihop, helt enkelt.

I Kolontár står dörren in till småskolan öppen. I utkanten av byn, i den del slamfloden inte nådde, växer solrosor i en skonad trädgård.