Förra året skakades det japanska politiska livet av en mindre jordbävning. Liberaldemokraterna, LDP, som styrt landet mer eller mindre sedan 1955, förlorade makten och uppstickaren Demokratiska partiet, DPJ, vann en jordskredsseger. Väljarna hade till slut tröttnat på alla skandaler och fraktionsstrider som präglat åren under LDP:s långa maktinnehav.

–Många var sjukt trötta på Liberaldemokraterna, säger Satoko Nakayama, som jobbar inom konsultbranschen. Vem som än blev premiärminister så visste man att han inte skulle sitta särskilt länge. DPJ stod för något nytt. De ville förändra hela systemet, lite som Obama i USA.

DPJ lovade bland annat att minska byråkratin, rusta upp välfärdssystemet och se till att vanliga japaner skulle få mer pengar i plånböckerna.

–Det började bra. DPJ gick igenom budgeten punkt för punkt och frågade: Vad är det här – är det nödvändigt? Det imponerade på folk, säger Linus Hagström, japanexpert och forskningsledare på Utrikespolitiska institutet.

DPJ ville också förändra Japans relationer med omvärlden. Landet skulle orientera sig mer mot sina asiatiska grannar och göra relationen till USA mer jämbördig. Ett första steg var att försöka tvinga den amerikanska marinkåren att flytta sin flygbas Futenma från ön Okinawa.

Det visade sig inte vara så lätt. Japan och USA hade redan skrivit under ett avtal om att flytta den impopulära basen till en annan del av ön och i slutet av maj meddelade premiärminister Yukio Hatoyama att han inte kunde uppfylla sitt vallöfte. Några dagar senare avgick han. Samtidigt fick även partisekreteraren Ichiro Ozawa, som ansågs vara den som drog i trådarna bakom Hatoyamas politik, lämna sin post.

–Det blev uppenbart att talet om en jämlik relation med USA bara var tomt prat. Det var som vanligt USA som bestämde, säger Linus Hagström.

Istället fick finansministern Naoto Kan ta över premiärministerposten. Han fick en tuff start. Under sommaren förlorade DPJ majoriteten i överhuset. Dessutom kom hans fru, Nobuko, ut med en bok där hon ifrågasatte makens lämplighet för jobbet.

I den kritiserar hon sin make för bristande kunskaper om matlagning och mode, men ger också hans regeringsförklaring ett lågt betyg. (Ja, de är fortfarande gifta.)

Tre månader efter Kans tillträde meddelade dessutom den nyss avgångne partisekreteraren Ozawa att han ville bli ny partiledare. Han har varit det tidigare, men tvingades avgå från parti- ledarposten efter en skandal rörande kampanjbidrag till partiet.

Ichiro Ozawa är inte särskilt populär bland den japanska allmänheten. Enligt opinionsundersökningar är det färre än 20 procent som vill se honom som premiärminister. Inom det egna partiet är stödet desto större och han har ungefär hälften av partiets parlamentsledamöter bakom sig.

Så styrs Japan alltså återigen av ett parti drabbat av skandaler och fraktionsstrider. Löftena om förändring har än så länge inte infriats. Men ledarstriden inom DPJ har ändå lyckats med en sak: att göra premiärminister Naoto Kan populär, eftersom så många ser Ichiro Ozawa som ett sämre alternativ.

Frågan är om det räcker för att vinna partiledarstriden idag. Kans fru, Nobuko, tycks inte vara alltför optimistisk. Hon har berättat att hon bara tog med sig sommarkläder när hon i juni flyttade in i premiärminister- bostaden.