I fredags var det tio år sedan tre civilklädda män knackade på hos den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak i Asmara och tog med honom på förhör. Den utlösande faktorn för att Isaak fängslades var ett öppet brev som 15 politiker i Eritrea publicerade i den tidning där Isaak arbetade som redaktör, där man vädjade om demokratiska reformer.
Den tragiska följetongen om Isaaks långa fångenskap är ett stort misslyckande för svensk diplomati och utrikespolitik – och en brutal påminnelse om att totalitära regimer inte bryr sig det minsta om vare sig tryckfrihet eller rättssäkerhet.
Fallet Isaak borde också vara en högljutt ringande väckarklocka när det gäller de svenska journalister som för snart fyra månader sedan greps i grannlandet Etiopien. De har redan suttit alldeles för länge i en omotiverad fångenskap. Mardrömmen är att även deras fall ska dra ut i flera år – vilket kan ske om de döms för de brott de anklagas för.
I går publicerade TV4 Nyheterna för första gången detaljer ur åtalet mot de svenska journalisterna. SvD har tagit del av dokumentet från UD. Där påstås att svenskarna deltagit i väpnade förberedelser och i fientligt syfte studerat landets oljetillgångar. De anklagas för att ha varit förklädda till journalister och ha använt journalistyrket som täckmantel för terroristaktiviteter.
Det allvarliga med dokumentet är att anklagelserna både är bisarra och logiska. De är bisarra ur ett internationellt demokratiskt perspektiv, där det är journalistikens uppgift att granska och avslöja missförhållanden och skildra människors utsatthet. Schibbye/Persson behöver ingen täckmantel: de är professionella och erkända journalister, med inget annat syfte än att sköta sitt jobb.
För myndigheterna är det dock logiskt att likställa deras rapportering med fientlighet och terrorism eftersom de, likt grannen Eritrea, inte tillåter någon form av kritiskt granskande journalistik över huvud taget. Ett sätt att undvika detta är alltid att stänga gränserna, som skett i Ogaden. På samma sätt har internationella medier hindrats eller mött svårigheter att ta sig in i andra totalitära länder under årets revolter i Nordafrika och Mellanöstern.
Att ta sig in olagligt kan ibland vara enda sättet att få ut en angelägen berättelse. Det medför dock stora risker – och när det leder till att journalister fängslas eller kidnappas är det av största vikt att omvärlden högljutt protesterar mot detta och värnar den fria journalistikens rätt.
Men i fallet Persson/Schibbye har det varit alldeles för tyst. När det gäller Isaak har det vuxit fram ett starkt stöd såväl politiskt som folkligt, med hundratusentals namnunderskrifter och manifestationer, även i riksdagen. Om de nu fängslande journalisterna hörs det betydligt mindre.
Man ska inte vara naiv och tro att folkliga protester kan påverka i alla lägen. Men en tystnad, i synnerhet från politikers håll, är också en sorts medgivande, som kan leda till att processen förlängs.
I fallet Isaak begicks de värsta misstagen precis i början, genom passivitet och tystnad. Att upp repa de misstagen kan få katastrofala konsekvenser.
Martin Jönsson är redaktionschef på SvD. martin.jonsson@svd.se
