Frakturer och elaka skrapsår tillhör de vanligaste skadorna efter jordbävningar och i Haiti var inte bara sjukvårdsapparaten primitiv förut – utan ouppnåelig för miljoner haitier som inte hade råd att betala de dyra avgifterna.

–Vi har åkt runt med megafoner och talat om att det är gratis, säger Johan von Schreeb medan han gipsar en äldre kvinnas arm och tittar på en yngre kvinnas brott ovan en svullen handled.

Johan von Schreeb, kirurg och forskare i katastrofmedicin på Karolinska Institutet, har varit knuten till Läkare utan gränser, MSF, i 20 år. Listan över akuta katastrofhärdar han jobbat i är lång: Afghanistan, Kashmir, Iran, Sierra Leone, Rwanda med flera länder och Haiti efter orkanen 2008. Han gör samma bedömning som många andra av de tusentals experter som rest till Haiti:

–Detta är bland det värsta jag sett.

Men Johan von Schreeb är mycket noga med att påpeka att det var lokala läkare och annan vårdpersonal som iordningställt mottagningen i ett bitvis raserat bostadsområde nära Léogane väster om Port-au-Prince och helt nära epicentrum i de häftigaste skalven.

Operationslakan har hängts upp mellan träden för att avskärma borden där patienter ligger och ett apotek med en del enkla mediciner från Läkare utan gränsers centrallager står uppdukat en bit bort. Blodstänk syns i dammet under våra fötter.

–Det är viktigt att ni håller armen igång, manar Johan von Schreeb en patient som kvider till lite, men i likhet med många andra visar tolerans för smärta.

Den första och värsta fasen är förbi. Denna morgon köar ett par hundra människor som inte kunnat eller vågat söka läkarhjälp eller som fått slarvig behandling omedelbart efter skalvet. Han böjer tillbaka foten i rätt vinkel på ett gipsat ben och beklagar att det inte finns den uppföljning med sjukgymnastik som patienter i rika länder får.

–Det är obehagligt att ge smärta på det här viset och ibland känner man sig som en slaktare, säger Johan von Schreeb om denna resurslösa sjukvård då det bara är att köra, med 60–70 patienter under de långa passen.

Intill, på ett skynke på marken, halvligger en kvinna som får sägas vara dagens mest tragiska fall – benröta som det skulle ta flera veckor på sjukhus att bota i ett i-land men som här slutar i amputation imorgon. Johan von Schreeb klipper upp bandaget för att titta en gång till innan han ger henne beskedet och är senare tagen över hur stoiskt hon mottog dråpslaget.

Det värsta, så här på plats, är sömnen för egen del. Han tar alltid med sömnmedel för att kväva tankarna och bli garanterad fyra timmars sömn. Som så många andra som med extremt kort varsel kastar sig iväg till katastrofzoner intygar han att det är fantastiskt tillfredsställande och att han är tacksam över att ha värdefullt kunnande.

–Man får så enormt mycket tillbaka men det är när man kommer hem som tankarna om hur mycket människan kan utstå kommer.

Det är lugnare här på landsbygden än i det mer spända Port-au-Prince där MSF rapporterar att man fått in ett ökat antal fall av skador som orsakats av kulor eller machetes. Givetvis bidrar chocken efter jordbävningen till att öka de redan svåra sociala problemen och våldet kommenterade Marie-Christine Ferir om slumstadsdelen Cité Soleil i helgen.