BRYSSEL
Där spökar historier om hantverkaren som så många samtidigt vill skicka hem och anlita. Tidigare kom vålnaden från Portugal, i dag från Polen och i övermorgon från Turkiet.
En fransk-fransk ekvation som skall lösas om en vecka. Då hotar politisk blackout i Europa.

Till vardags brukar Frankrike vara enkelt att förstå sig på. Presidenten bestämmer, parlamentet godkänner och regeringen verkställer. Så har samhällslivet organiserats sedan general de Gaulle drev igenom den femte republiken för snart femtio år sedan. Efter fjärde republikens stora oreda kom den folkvalde presidentens stora despoti. En centralistisk, närmast militärt rätlinjig styrelseform som ofta kallas jakobinsk eller bonapartistisk.
Problemet uppstår om och när man i ekvationen för in den oberäkneliga storheten: det franska folket. Det är inget lydigt kollektiv som stillsamt låter sig styras av maktens krav på disciplin. I folkdjupet lever
rebellisk individualism och misstro mot makten. Får man ett tillfälle att protestera så tar man det, särskilt om det inte verkar kosta något. Därför innebär franska folkomröstningar alltid ett vågspel. De blir tillfället då man kan bestraffa makten för en massa gammalt djävulskap som man tidigare inte fått tillfälle att säga sin mening om. Oavsett den fråga som ställs i folkomröstningen lyder det spontana svaret inte ”ja” eller ”nej” utan ”skit” (merde!). Och det riktar sig i dag i första hand mot den franske presidenten, Jacques Chirac.

Presidentens tio år vid makten har inte varit någon lugn promenadritt. Han har inte ens lämnat manegen. Ingen har upptäckt i vilken riktning han egentligen skulle vilja föra Frankrike. Snarast liknar Chiracs period en enda lång uppvisning i rodeo. Han har haft fullt upp med att hålla sig kvar i sadeln. Men som rodeoryttare har Chirac varit mycket skicklig. För han har en svår häst - mycket tempramentsfullare än den snälla, stryktåliga fjording Göran Persson skrittar
omkring på.
I september 1992 befann sig Francois Mitterrand i samma dramatiska beråd som Chirac i dag. Då gällde folkomröstningen formellt sett Maastricht-fördraget men i realiteten även Mitterrands ställning. På frågan om han tänkte avgå vid en nej-seger svarade Mitterrand att det argumentet att rösta nej tänkte han inte bjuda på.

Då som nu eskalerade överdrifterna. Nej-sidans profiler jämförde Bryssel med Moskva och påstod att en gemensam valuta skulle leda till ett gemensamt språk i Europa - engelska. Franska språket skulle vara utrotningshotat. De tongångarna dyker fortfarande upp.
Mitterrand var inte sämre. Han förklarade i sin slutplädering i tv att ett ja till Maastricht skulle skydda Frankrike mot aids, terrorism och japanska bilar.
Vad har Jacques Chirac för ess i rockärmen? Till slut återstår kanske bara att spela ut det allra sista kortet: ett löfte om att han avgår - om ja vinner? Det skulle säkra en ja-seger.