Vid varje vägspärr mellan Israel och Palestina möts passerande av Israeliska soldater. ”Följeslagare” från internationella hjälporganisationer följer stundtals med palestinier för att underläta passagen, men ofta uppfattar de israeliska soldaterna dem som provocerande, och följeslagaren motverkar sitt syfte. På bilden passerar en palestinsk familj Howara, på väg mellan Nablus och Jerusalem. Foto: Abed Omar Quisni/reuters
I dessa Nobels fredspristider borde Sida nog se över sitt biståndsprogram i Palestina .
Det var under den första intifadans år, i slutet av 1980-talet. Det är bara att hoppas att svenska Sida lyssnar på professorn, i stället för att låta svenska skattepengar, via Diakonia, regnar över välmenta, men töntiga program av typ ”Följeslagare.”
Den första intifadan, den palestinska revolten mot ockupationen, var väsensskild från den andra intifadan som började för mer än fem år sedan, och nu för en tynande tillvaro. Då, från december 1987 och några år framåt, fanns det ett hopp, både hos de unga palestinska stenkastarna och de israeliska fredsvännerna. Speciellt på Västbanken blommade egna initiativ, till exempel ”hemlig” undervisning i privata hem, när de israeliska ockupanterna hade stängt skolor varifrån, eller från vars närhet, det hade kastats sten mot välbeväpnade soldater.
Andra israeliska straffaktioner bemöttes på annat sätt; när bilarna som levererade bränsle till byarna inte kunde ta sig fram på
grund av avspärrningarna kom det gamla sättet att baka bröd i en murad ”taboun” på gården åter till heders. Självhushållningen återuppstod, hönsen kacklade, ett och annat får bräkte i flyktinglägrens gränder.
Det var i det sammanhanget som kvinnokollektiven, med hjälp av pyttesmå lån till dess medlemmar, uppstod.
Själv minns jag stoltheten hos de yngre och äldre kvinnorna som framställde gammaldags marmelad, vilken såldes både på Västbanken och i Israel. De hade sökt och fått ett mycket blygsamt startkapital, och när en av dem, på grund av sjukdom eller annat giltigt skäl, inte kunde ställa upp med den månatliga avbetalningen så fick hon hjälp av kollektivet. Nästa gång kunde det vara hennes tur att räcka en hjälpande hand åt en syster i trångmål.
En bieffekt av denna framgångsrika verksamhet var förstås att kvinnornas självkänsla gentemot det oftast stenhårda patriarkatet stärktes. Det stack de inte under stol med.
Jag fruktar att dessa ansatser till ”entreprenörsanda” och kvinnligt
självförverkligande har fallit offer för de palestinska extremisternas våldsamma, blodiga och besinningslösa framfart under den andra intifadan, och Israels, inte minst de fanatiska bosättarnas, urskillningslösa hämndaktioner.
En 57-årig palestinsk kvinna, med 40 barn, barnbarn och barnbarnsbarn, som ställer upp som villig självmordsbombare, med ett israeliskt automatvapen i famnen, är knappast någon givande förebild för palestinska kvinnor. Och en israelisk minister som ger uttryck för ren rasism och strävar efter etnisk rensning lär inte bidra till konfliktens lösning. Om det nu finns en sådan.
Inte heller är någon betjänt av aningslösa svenska handläggare på Sida som, med Diakonia som förkläde, öser miljoner svenska kronor över det så kallade Följeslagareprogrammet.
Jag har mött några av dessa ”följeslagare” på Västbanken. De är nästan alla unga, idealistiska män och kvinnor, rätt många är för tillfället arbetslösa (kanske skall deras verksamhet ses som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd?), andra är
blivande studenter.
De brukar delta i palestiniernas protester mot muren, eller stängslet. Det gör också medlemmar av israeliska fredsorganisationer; skillnaden är att israelisk allmänhet och soldater inte sällan kan väckas till eftertanke då de konfronteras med sina kompisars, söners och döttrars, framfart när palestinierna söker försvara sin rättfärdiga sak; medan de avfärdar unga, oftast okunniga, utlänningar som trängtar efter en plats på barrikaderna, med en axelryckning.
Dessa svenska ungdomar kan också göra mera skada än nytta. Israeliska värnpliktiga som kallas för fascister, eller rent av nazister, reagerar oftast hårdare än de annars skulle ha gjort. Liksom palestinska barn på väg till skolan på andra sidan stängslet kan få vänta längre på den soldat som skall öppna porten till andra sidan om de beledsagas av en ”Följeslagare”, än om de kom ensamma, eller tillsammans med en israelisk fredsaktivist. Den sistnämnde kan dessutom stundom resonera med ”grindvakten” utan att framkalla onödig
aggressivitet.
I dessa Nobels fredspristider borde Sida nog se över sitt biståndsprogram i Palestina. Förutom smålån till kvinnokollektiv finns det andra vettiga insatser som framförts och fått avslag. Ett av dem är möjligheten för palestinska läkare att, vid israeliska universitetssjukhus, göra sig förtrogna med vetenskapens senaste rön.
