Detta är en av slutsatserna i en Sida-finansierad rapport om könsrelaterat våld i Demokratiska republiken Kongo, ett land som länge plågats av krig och konflikter. Rapporten – som presenterades i Stockholm igår – har skrivits av de två forskarna Maria Eriksson Baaz och Maria Stern.
Mediernas rapportering från Kongo har handlat mycket om våldtäkter på kvinnor som ett vapen i konflikten, som en medveten strategi. Men omvärldens fokus på könsrelaterat våld mot kvinnor innebär att annat våld i Kongo har kommit i skymundan: massmord, avrättningar, tortyr, tvångsrekrytering, tvångsarbete, barnsoldater.
Kopplingarna mellan könsrelaterat våld och ”övrigt” våld går förlorade. Men även män och pojkar har våldtagits, de har tvingats ha sex med familjemedlemmar, tvingats titta på när släktingar våldtas, tvingats utföra våldsamma och förödmjukande sexuella handlingar.
–Att erkänna att män och pojkar också är utsatta för sexuellt våld kan också stärka kampen mot könsrelaterat våld mot kvinnor eftersom det leder till ett ifrågasättande av könsstereotyper, säger Maria Eriksson Baaz.
Under åren 2006-09 har de intervjuat 226 soldater och officerare på olika platser i Kongo. Majoriteten av dem var eller hade nyligen varit vid fronten, en femtedel var kvinnor. Avsikten var att lyfta fram orsakerna bakom sexuellt våld i krig.
–Vi talade med dem om maskulinitet, femininitet och sexuellt våld och om vad det innebär att vara en god soldat, berättar Eriksson Baaz, som själv talar det lokala språket lingala – den kongolesiska arméns språk.
–Vi frågade aldrig om de själva hade begått några våldsbrott, utan bad dem ge sin syn och sina förklaringar på ett generellt plan. Men många av deras berättelser tydde på att de talade om självupplevda eller nära upplevelser.
I rapporten får en av soldaterna berätta om den ilska och förnedring som han känner. Det ger en inblick i hur förövarna tänker:
”De civila respekterar oss inte. De ser oss som värdelösa, som förlorare. Vi har ingenting, så vi måste tigga från dem. De kallar oss plundrare. Igår var det någon som spottade på mig, ibland attackerar de oss. Vi törs inte gå ut ensamma – och inte utan vapen.”
”De är tjockskallar, de fattar ingenting. Så ibland måste de bestraffas. Om de respekterade oss skulle det vara annorlunda. Då skulle det inte bli så mycket sådant här: våldtäkter, dödande och plundring. De visar oss ingen respekt.”
Biståndsminister Gunilla Carlsson, som deltog vid presentationen, påpekar att hela frågan om sexuellt våld har kommit att ”feminiseras”.
–Se bara hur få män det är runt bordet här, sade hon. Jag tror att reaktionen hade varit starkare om det hade rört sig om systematiska övergrepp mot män.
Hon ser en risk att frågan inte tas på tillräckligt stort allvar, dels för att kvinnans ställning är så svag i Kongo, dels för att landet inte är en rättsstat: bara ett fåtal av förövarna blir straffade. Hon tycker också att EU och FN ska titta mer på vad som ligger bakom det sexualiserade våldet.
–Vi, det internationella samfundet, har också ett ansvar. Vi måste börja ställa de politiska frågeställningarna: Hur kan vi koma tillrätta med detta? Vilka är grundorsakerna?
