Foto: BEN FREETH, OLA SÄLL
Ben och Laura Freeths kamp för att rädda sin gård i Zimbabwe filmades i hemlighet och filmen ska nu visas över världen. Mugabe och den vita afrikanen gjorde succé vid premiären på Londons filmfestival i oktober och har redan kvalificerats för en Oscarsnominering.
Min egen ankomst till Chegutu är som att anlända till en krigszon. Direkt börjar Ben Freeth räkna upp attacker runt staden den senaste veckan och pekar på en bil som passerar med en grupp arbetare på flaket.
–Det där är min granne. Han är på väg att försöka rädda vad som går från sin farm. Fem arbetare sköts ihjäl där igår.
Ben Freeths berättelse handlar om enastående mod, men också ofattbart risktagande. Inte ens när barnens liv hotades backade Ben och Laura Freeth.
Familjen hade Afrikas största mangoplantage och dessutom en safarianläggning med vilda djur. Farmen Mount Carmel köptes 1975 av Lauras föräldrar Mike och Angela Campbell. Huvudpersonen i filmen är 76-åriga Mike Campbell, men han är handikappad och hjärnskadad efter tortyr och låter Ben vara familjens ansikte utåt.
Båda generationerna bodde på Mount Carmel. Laura drev en textilfabrik där ett 100-tal kvinnor specialiserat sig på broderier.
Det brittiska paret Andrew Thomson och Lucy Bailey såg 2007 en notis om att en farmare i Zimbabwe stämt Mugabes regering för att få behålla sin farm. Paret driver filmbolaget Explore Films och tog kontakt.
Ben och svärfar Mike hade gått till SADC-domstolen i Namibia. Den har EU-domstolen som förebild, men med en viktig skillnad. Sedan den bildades 2005 hade domstolen inte haft ett enda mål förrän Ben och Mike dök upp.
Filmutrustning smugglades in. Inspelningen måste ske i hemlighet. Upptäckt kunde leda till åratal i fängelse – vilket i Zimbabwe ofta betyder döden.
Den första invasionen på Mount Carmel ägde rum redan år 2000. Ben Freeth ser tillbaka på nästan tio år av trakasserier.
–Några stannade, en del drog vidare till andra farmer. Först kom militanter och arbetslösa, sedan sparkades de ut för att ge plats för tungviktarna: domarna, polischeferna, ministrarna.
–2004 bestämde regeringen att vår farm skulle gå till Nathan Shamuyarira, en av Mugabes ministrar, över 80 år gammal. Han kom ut en dag med i kortege med polis och automatvapen och sa: ”Detta är nu min farm”.
–Jag svarade att vi inte fått ersättning för gården och att vi tänker ställa ministern till svars om han inte går den legala vägen.
Ben Freeth och familjen förstod det skulle bli en tuff tid, men de ville vara lojala med de anställda. De hade sett hur arbetarna alltid sparkades ut när farmarna gav upp. Ofta kom hela delegationer och stod och skrek på gården, eskorterade av polis.
–Det pågick överallt häromkring. Jag har kört skadade till sjukhus och folk har dött i mina händer. Men polisen ställer aldrig upp. Tvärtom, polisen tar våra arbetare till arresten och torterar dem.
–De stal vår skörd och våra traktorer, stängde av elektricitet och telefoner. En gång omringade de huset med vapen och siktade genom fönstren. Vi hade en spansk journalist på besök och han ringde på sin satellittelefon till Spaniens ambassadör som kontaktade regeringen. För första gången kom polisen och avbröt.
–Jag har blivit misshandlad fyra gånger, men inget var som den 29 juni, strax innan vi skulle åka för att vittna i SADC-domstolen.
Den gången kom 30 militanter. Först angreps Mike Campbell. Han kollapsade efter slag mot huvudet med gevärskolvar. När hustrun Angela försökte ingripa slogs hon i huvudet och armen bröts.
–Jag fick bud från arbetare och körde snabbt dit. De började skjuta mot min bil och jag krockade med träd. De drog ut mig och började slå. Jag fick en tolv centimeter lång spricka i kraniet.
Oväntat körde Laura Freeths bror in på gården. Han hade hört skott på avstånd.
–De lastade oss på flaket och flydde. Lauras bror följde efter. Han fick 14 skott i bilen, men gav upp först när två kulor strök intill huvudet.
–De tog oss till ett indoktrineringsläger, med ett hundratal ungdomar, alla höga av marijuana. De hällde kallt vatten över oss, slet av kläderna, dansade runt oss och fortsatte misshandeln hela natten. De tvingade oss sjunga kampsånger. När svärmor inte kunde orden och sjöng en barnvisa istället stack de ett brinnande vedträ i hennes mun. De försökte hugga av hennes fingrar för ta ringarna, men hon bad om tvål och lyckades kränga av dem.
–Svärmor tvingades skriva under ett dokument om att vi skulle dra oss ur SADC-domstolen.
På morgonen släpptes de, liggande på en väg. Ben lyckades ta sig till ett hus och ringa efter hjälp. Svärföräldrarna gav upp efter tortyren och flyttade in till Harare. Men inte Ben och Laura.
–Vi stannade på gården och attackerna fortsatte. En natt trängde 15 personer in i vårt hus och drog brinnande bildäck genom vardagsrummet. De hotade att döda oss, bränna vårt hus och äta våra barn.
Under nätterna dödades djuren, 500 zebror, strutsar och antiloper slaktades systematisk.
–Inte ett enda djur finns kvar. Vi har gripit tjuvjägare flera gånger, men polisen vägrar arrestera dem.
Den 3 augusti var allt över. Bostadshuset, fyra anställas hus, safarianläggningen och textilfabriken brändes. Maskiner och lager förstördes. Nu hyr familjen ett hus i den lilla staden Chegutu.
Varför gav ni inte upp tidigare?
–Detta är vårt hem och vi känner ansvar för de anställda. Mer än 500 bodde på farmen. När jag går på gatan kommer hela tiden svarta zimbabwier fram och ber oss att stanna. På sjukhuset efter tortyren kom vilt främmande och gav mig pengar eftersom vi förlorat allt. Vi känner starkt för Zimbabwes folk – och de stöder oss.
Ben och Laura Freeth är fortfarande övertygade om att de en dag är tillbaka på sin gård och att något av barnen ska ta över.
