De massiva demonstrationerna och de upprepade generalstrejkerna utsätter president Nicolas Sarkozy för ett formidabelt kraftprov. Striden handlar om mycket mer än en liten höjning av pensionsåldern. När en majoritet av fransmännen stöder protesterna kan det ses som uttryck för att det pyr ett djupt socialt missnöje med regeringen. Krispolitiken uppfattas som socialt orättvis.

Pensionssystemet är sedan länge av statsfinansiella skäl i stort behov av genomgripande reformer. Politiskt är just pensionerna samtidigt en stark symbol för vänsterns landvinningar. Därför har den politiska och fackliga oppositionen lätt för att mobilisera motstånd mot regeringens förslag. För Sarkozy, som är en högerman, har frestelsen varit politiskt oemotståndlig att ta en strid kring den symbolen. Genom att båda sidor väljer konfrontation i stället för samförstånd så trappas motsättningarna upp till dagens kaotiska nivåer. Det är ett känt mönster i Frankrike.

För Nicolas Sarkozy handlar det för ögonblicket om att försöka stå emot trycket för att rädda Frankrikes och sin egen trovärdighet. I senaten förväntas förslaget till pensionsreform antas på fredagen. Därefter kan det slutgiltigt passera nationalförsamlingen under nästa vecka. Men diskussionerna i parlamentet kommer att ackompanjeras av fortsatta protester på gatorna och frågan är hur starkt stöd Sarkozy lyckas mobilisera i de egna leden. Om han nu skulle göra eftergifter i denna symbolfråga så befarar han att det högt skuldsatta Frankrike skulle bestraffas på den internationella kreditmarknaden. Det skulle stå landet dyrt.

I ett något längre perspektiv vill Sarkozy nu visa beslutsamhet och handlingskraft för att trovärdigt kunna genomföra andra reformer. De handlar bland annat om skattesystemet och rättsväsendet. Han vill bli omvald till president om drygt ett och ett halvt år på ett ambitiöst reformprogram. Till skillnad från föregångaren Jacques Chirac är Nicolas Sarkozy en politiker som vill utnyttja presidentmakten för att stöpa om Frankrike.

Den politiska och fackliga oppositionen har hittills kunnat rida på missnöjesvågen. För Socialistpartiets ledare Martine Aubry, som vill utmana Sarkozy, är det tacksamt att kritisera presidenten för arrogans. Men det är fortfarande oklart om och hur hon skulle kunna förmå dagens missnöjda demonstranter till rösta på henne i presidentvalet våren 2012.