Världens största traktorer gräver i oljesanden.
För inte så länge sedan var de vilda djuren - och pälsjägarna - de enda som rörde sig i ödemarkerna i norra Kanada. Nu dundrar extremt tung trafik fram genom skogarna och tiotusentals oljerallare lockas till boomen på oljefälten.
Fantasilön, ja, upp till 10 000 Kanadadollar, 65 000 kr, i månaden plus bostadsbidrag och övertid. Men det är också ett hårt slit i en själlös miljö för jobbarna bakom spakarna i de gigantiska grävmaskinerna som hämtar upp den grötliknande svarta sörjan som ska bli olja och bensin.
– Det var ont om jobb hemma och folk tipsade mig att skicka in en ansökan hit, säger Christie Clark, från
fiskerikrisens Newfoundland vid Atlantkusten, i receptionen på Athabasca Lodge, som ska stå klar i september.
Det är tyst i barackerna på dagarna. Dagskiftet är på jobbet. Nattskiftet sover. De enkla standardiserade moduler som uppförs i sommarhettan får betydligt mer moderniteter än förr, med gym, internet, biljardrum, fotbollsplan med mera. Tusen man kommer att bo i komplexet i vinter.
– Jag saknar allt – havet, människorna. Hittills har jag jobbat här tre-fyra månader, sedan hem en månad, säger Tony Murphy, även han från Newfoundland, som tillhör en av många yrkesgrupper som behövs: byggnadsarbetare.
Men om inkomsterna är höga, äts en hel del upp.
– Visst är hyrorna makalösa. 1 450 dollar i månaden för en trea. Fast det stör inte mig. Jag har så jag klarar mig, säger Terryn Smith, just hemkommen från arbetet som reparatör i en av gruvorna.
Lilla dammiga Fort McMurray, navet i detta nya Klondike, fördubblades på bara något årtionde, till 61 000 invånare. Om ytterligare tio år kan här bo 97 000. Men den som nu hade trott att det skulle råda guldrushstämning, à la någon gammal svart-vit film, blir
besviken. Orten ser ut om vilken nordamerikansk håla som helst – om än med vansinnigt uppdrivna huspriser, kärvt för folk med vanliga jobb i servicenäringarna, ständigt pågående vägarbeten och en liten moské på en tvärgata för de växande invandrarskarorna i
Kanada som sökt sig hit i stället för till Toronto och Montreal.
Någon lyx att slösa bort pengarna på finns knappt. Kroglivet är begränsat och inuti ser Boomtown Casino ungefär lika upplyftande ut som andra slamrande spelhallar. Drygaste utgiften för de flesta torde vara bilarna – oftast de allra bjässigaste suvarna och pickuperna som rullar ut ur Detroit – eller möjligen flygbiljetten bort härifrån.
– Jag kom hit med tomma händer och jag vill inte höra något skit om Fort McMurray, säger Nicholas MacGrasen, gift med tre barn, som jobbar med vad han beskriver som ”världens största grävmaskiner” på väg in i sin ”truck”.
En liten röd vimpel vajar högst upp på ett metallspröt på ena stänkskärmen på de flesta bilarna i staden. Syftet är att gruvoperatörerna ska upptäcka dem uppifrån sina förarhytter. Småpojks-pirriga uppgifter kan inhämtas: Caterpillar 797B är största lastbilen i världen, schaktmaskinernas skopor kan lyfta 80–90 ton, däcken är höga som tvåvåningshus och när väl en del av megamaskinerna monterats vid gruvorna blir de fångna där – beläggningen på vanliga vägnätet tål inte så hög vikt.
Boomen i de avlägsna skogstrakterna i norra Kanada är ett av de mest
talande exemplen på den nya kalla verkligheten i den globala energiförsörjningen som drivits fram av prisstegringarna och domedagsvarningar om att oljan kan ta slut.
Det svarta guldet pumpas inte längre bara upp ur ökensand till förhållandevis små kostnader. Nu borras det
efter avlägset belägna små oljefyndigheter, kolproduktionen ökas runtom i världen trots olycksriskerna och i Kanada görs syntetisk råolja av bitumen, en seg massa som utvinns ur den så kallade olje- eller tjärsanden, i en dyr och omständlig process. Av bitumen gör man syntetisk råolja. Bitumen utvinns ur olje- eller tjärsand.
Förekomsten av ett tjärliknande lager var känt av indianerna redan när den vite jägaren anlände. De brukade täta kanoterna med den svarta smeten. I början på 1900-talet började driftiga geologer drömma om oljesand som energikälla. Det blev motgång efter motgång fram till en ”boom” på 1970-talet i oljekrisens spår, som snart nog följdes av en smärtsam ”doom”. Det är först nu med varaktigt höga priser som produktionskostnader på 25 dollar per fat kan uppvägas.
Viss misstänksamhet mot hela oljeäventyret lever kvar sedan dess. Invånarna i det konservativt styrda Alberta började dessutom knorra över att de fick se så lite av boomen, förutom skocken skinande skyskrapor i största staden, Calgary. Det ledde till att provinsregeringen under chefsministern Ralph Klein skickade en utbetalning på 400 dollar (2 500 kronor) till samtliga hushåll tidigare i år.
Framtidsplanerna är högtflygande i flertalet berörda oljebolag. En karta över inmutningsgränserna ser ut som en ”Vem är det?” i den internationella oljeindustrin; förutom oljesandsveteranerna Suncor och Syncrude återfinns Texaco, Mobil, Shell och så vidare.
Investeringar på hundratals miljarder kronor väntas de kommande åren. Män far i skytteltrafik i fulla plan till fullbokade motell i Fort McMurray med ritningar för planerade utvidg-ningar av verksamheten – under jord när dagbrotten uttömts.
– Vi står på de största oljesands-
reserverna i världen, pekar John Gledue ner i marken.
John Gledue bor vid vägs ände i orten Fort MacKay, en dryg halvtimme norr om Fort McMurray, högt ovan Athabascafloden. Liksom de flesta här i den här lilla påvra orten tillhör han Kanadas ursprungsbefolkning och oroar sig över att deras ort och historia kanske kommer att offras för oljedollar.
– Vi respekterar naturen, i ande och handling, säger han med en släng till bolagsstyrelser och beslutsfattare långt bort i Calgary, Ottawa, eller Texas och New York.
– Förr kunde man bada i floden och nu är mycket av djurlivet också borta, instämmer Fred MacDonald, något av ålderman i trakten.
Han skyller dock inte allt enbart på oljesandsutvinningen, utan på avlopp, dagvatten och skräp som floden fått svälja på sin väg norrut.
Det kommer att behövas 100 000 man i oljefälten de närmaste åren, men det är inte bara att packa väskorna och ge sig iväg. I Fort McMurray finns det berättelser om killar som klivit av bussen utan att ha någonstans att bo – och sedan fått tillbringa natten utomhus för att varenda motellsäng var upptagen.
Storpolitiskt medför Klondikeyran här också att man kan tala med större bokstäver till den oljeslukande grannen. Alberta har numera ett diplomatiskt sändebud i Washington och oljemagnater i Texas medger att det är i skogarna i norra Kanada som USA:s framtida energiförsörjning kan tryggas.
De blåögda shejkerna, som de ibland kallas, pekar på den politiska stabiliteten som ett argument för att västvärlden ska köpa deras olja. Men på sistone har oljebolagen stött på mer motstånd. Vid ett stormöte i Wood Buffalo, som kommunen heter, ställdes ultimatum om att expansionsplaner godtas endast om bolagen och provinsregeringen bidrar till de ökade infrastrukturkostnaderna som krävs för att husera några tusen arbetare till.
