De första åren var euforiska. Från omvärlden strömmade gratulationer och ekonomiskt stöd. Alla ville hjälpa det nya lilla landet, som i 30 år kämpat för sin frihet. Huvudstaden Asmara blev ett favoritresmål för diplomater och biståndsfolk. Där lockade vacker italiensk småstadsatmosfär med trottoarkaféer och klubbar.

Detta var på 1990-talet, strax efter självständigheten från Etiopien 1993. Men snart hårdnade tonläget. När eritreanerna började ta sig demokratiska friheter, som att tala öppet och kritisera regeringen, slog president Isaias Afewerki tillbaka.

År 2001 fick han nog. Hundratals greps i razzior, misstänka för att hysa omstörtande tankar. Många är fortfarande spårlöst försvunna. Elva ministrar som börjat tala om demokratiska reformer greps och har sedan inte hörts av. De anklagades för förräderi, men har inte ställs inför rätta.

Den fria pressen stängdes och journalister greps. En grupp på tio journalister anklagades för att stödja de ministrar som krävt reformer. En av dem var Dawit Isaak. En annan var Fessayahe ”Joshua” Yohannes, som sedan dess dött i fängelset. Enligt Amnesty International dog han av tortyr och brist på vård. Tre andra journalister kan enligt obekräftade uppgifter vara döda.

Ofta används stekheta metallcontainrar som fängelser, fångarna packas tätt och har sällan tillgång till toaletter och tvättmöjligheter.

Om de gripnas familjer vågat be myndigheterna om information eller vänt sig till utländska organisationer för hjälp har staten hämnats på hela familjen.

Enligt Amnesty, som ägnat stor möda åt att kartlägga förföljelserna, saknas ett rättssystem som följer landets lagar. I  stället spärras människor in på order upp-ifrån och överklaganden tillåts inte. Inte ens landets domarkår har rätt att ingripa.

Regimen tillåter i dag ingen som helst kritik. Organisationen Reportrar utan gränser rankar Eritrea som sämst i världen på pressfrihet, en position som förr hölls av Nordkorea.

Det finns inga oppositionspartier och inga oberoende organisationer. Inga ”oregistrerade” trossamfund tolereras. Exempelvis har anhängare av evangeliska kyrkor och Jehovas vittnen fängslats och torterats för att tvinga dem överge sin tro.

Det självständiga Eritrea har aldrig hållit val och det interimsparlament som bildades efter självständigheten har inte mötts sedan 2002.

Syns då ingen ljusning? Enligt president Isaias kan inget normaliseras förrän gränstvisten med Etiopien är överstånden. Länderna krigade åren 1998–2000 om några gränsbyar och 70 000 dödades. Sedan dess är Eritrea på krigsfot.

Alla män mellan 18 och 50 år och alla kvinnor mellan 18 och 27 måste göra minst 18 månaders militärtjänst. I praktiken hålls männen kvar på obestämd tid. Enligt Världsbanken är 320 000 eritreaner soldater, cirka 14 procent av befolkningen. Om någon flyr landet för att undkomma tvingas familjen betala motsvarande 20 000 kronor. Annars fängslas familjen och deras hem och mark beslagtas.

Källor: Amnesty International, Human Rights Watch, Reportrar utan gränser, Världsbanken, Wikipedia.