S:t Louis, Missouri, den 2 oktober 2008.

Första gången Barack Obama fick syn på Leslie Spencer blev han så glad att han bad sin busschaufför bromsa omedelbart, mitt på landsvägen.

Det var strax utanför den lilla staden Rolla i centrala Missouri, och Leslie stod vid vägkanten och höll i en skylt med texten “Rednecks for Obama”.

Han visste att Obama var på väg till staden för att hålla tal och hade väntat otåligt i högsommarens gassande sol i en dryg timme. Han hade dock inte väntat sig att Obamas enorma buss – vars långsida pryddes av texten “Förändring vi kan tro på” skrivet i stora blockbokstäver, bredvid en två meter hög bild på Obama – skulle tvärbromsa rakt framför honom.

Ut ur bussen kom Barack Obama själv springandes. Han gick fram till Leslie, sträckte ut sin hand för att presentera sig, och gestikulerade mot skylten:

- Det här är fantastiskt. Vill du kampanja för mig?

Leslie skrev ner sitt telefonnummer på en lapp och gav den till Obama. Några veckor senare blev han uppringd av kampanjen, och har sedan dess fått betalt för att resa runt i USA med sin skylt, såväl som kartonger med nyproducerade t-shirtar och kepsar, som alla bär samma slogan: “Rednecks för Obama”.

Jag träffar Leslie utanför George Washington University i S:t Louis, Missouri, några timmar innan en TV-sänd debatt mellan Sarah Palin och Joe Biden.

Leslie uttalar Missouri “Missourah”, vilket enligt honom är ett tecken på att man är “riktig redneck”.

- Mitt syfte är att övertala andra rednecks om att det är Obama, och inte John McCain eller Sarah Palin, som står på vår sida. Republikanernas ekonomiska politik fungerar inte för oss. Sjukvårdssystemet fungerar inte för oss. Obama är helt enkelt bättre för oss, säger Leslie.

Det är inte konstigt att Obama blev så entusiastisk när han fick syn på Leslie Spencer.

Låginkomsttagare i småstäder – de som Spencer kallar rednecks – är de mest eftertraktade väljarna i det här presidentvalet. Ända sedan Obama inledde sin kampanj i januari 2007 har kritikerna hävdat att han aldrig kommer att kunna vinna valet utan dem.

När George W Bush blev omvald 2004 var det många bittra demokrater som klamrade sig fast vid journalisten Thomas Franks bok “What's the matter with Kansas?”.

Där skrev Frank att landsbygdens låginkomsttagare i allt större utsträckning röstar baserat på kulturella och religiösa värderingar, snarare än efter ekonomiska intressen. Han hävdade att republikanerna lyckats förvandla vapen, abort och homoäktenskap till viktigare valfrågor än skatter, skolor och sjukvård.

För många som läst Franks bok verkade det olämpligt för demokraterna att nominera Obama, en presidentkandidat som saknade en självklar attraktionskraft för den här målgruppen.

Bland de republikaner som helst lyfter fram kulturella och religiösa frågor var det inledningsvis inte heller många som tog Obama på allvar.

I december 2006 förutspådde den neokonservative kolumnisten William Kristol att “Barack Obama inte kommer att vinna ett enda primärval mot Hillary Clinton”. (Obama vann 35 primärval).

Den före detta demokraten, och sedemera Bush-apologeten Christopher Hitchens var lika skeptisk: “Senator Obama kan omöjligen tro att han kan bli vald till president i USA”.

Obamas förmodade problem att vinna vita väljare nämndes alltid som hans akilleshäl.

Ett av de mer riskabla misstagen under Obamas försiktiga kampanj inträddade i början av 2008, när han stod på en privat kampanjfest i San Francisco och försökte förklara varför småstädernas låginkomsttagare röstar republikanskt.

Obama gav ett svar som verkade hämtat direkt från resonemanget i Thomas Franks bok: Småstadsväljarna är “bittra” över förlorade jobb, så de “klamrar sig fast vid vapen, religion, eller avsky mot folk som inte är som dem”.

Sedan dess har Obama gjort sitt bästa för att kompensera för detta klumpiga uttalande.

Det var bland annat därför Leslie Spencer plötsligt fanns på hans lönelista.

Den här hösteftermiddagen är det drygt tusen journalister på plats i S:t Louis. De har rest dit från världens alla hörn, men alla verkar skicka hem samma berättelse: Missouri är valets viktigaste delstat, eftersom dess invånare utgör ett tvärsnitt av den amerikanska befolkningen. Bara en gång de senaste hundra åren har vinnaren i Missouri förlorat ett presidentval.

Det här passar dessutom väl med republikanernas budskap den här hösten. John McCain-kampanjen har tillbringat de senaste veckorna med att prata om att republikanerna är mer populära än demokraterna i de “mest patriotiska” delarna av landet och att de föredrar att ha sina väljare i “de små städer som representerar det riktiga Amerika”.

När jag träffar Jared Craighead, som är direktör för det republikanska partiet i Missouri, gör han sitt bästa för att bekräfta den här bilden av Missouri som den mest typiskt amerikanska delstaten: ”Som Missouri röstar, röstar också Amerika”, säger han.

Men det här stämmer inte längre. I själva verket ser Missouri nämligen inte ut som USA ser ut i dag, utan snarare som USA såg ut för 20 år sedan. I Missouri finns exempelvis nästan inga latinamerikaner. Färre invånare bor i storstäder här än i USA generellt, och man går oftare i kyrkan här än i resten av USA.

Det är med andra ord en delstat som är mer republikansk än USA i allmänhet. Den representerar numera landet som helhet lika lite som delstaten New York gör det.

Detta visar sig vara ett symptomatiskt problem för den republikanska retoriken den här hösten. John McCains kampanj präglas ofta av en syn på Amerika som har en felmarginal på ett par decennier.

I John McCain och Sarah Palins Amerika verkar det nämligen självklart att småstäder på något sätt är lite mer ädla än storstäder.

Det tas för givet att livstilsfrågor och religiösa frågor är viktigare än ekonomiska frågor.

Och det anses otänkbart att en självutnämd “redneck” som Leslie Spencer – uppväxt i ett skjul med utedass, på Missouris landsbygd – någonsin skulle kunna rösta på en svart, Harvard-utbildad demokrat som heter Barack Hussein Obama.