Dagens ryska parlamentsval betyder sannolikt att landet återigen styrs av ett enda parti. I praktiken har det Kremlstyrda Enade Ryssland inte behövt kompromissa i några viktiga frågor under den senaste mandatperioden, men det har i alla fall funnits spännande och debattvilliga personer bland de 450 ledamöterna i duman.

Nu blir det slut med det!

Kreml har vidtagit flera steg för att nå målet. Ett var när man för ett par år sedan drev igenom lagändringar som satte tröskeln för partier att komma in i duman till sju procent samtidigt som man avskaffade de 225 enmansvalkretsar som tidigare funnits. Nu väljs alla in enligt partilistan, vilket gör att lokalt populära politiker inte har en chans om de inte tillhör maktens parti.

Ett annat viktigt steg har varit att begränsa eller helt enkelt stoppa oppositionspartiers möjligheter till en normal valkampanj. I Moskva ser jag tusentals flaggor och enorma affischer med symboler för Enade Ryssland, övriga partier lyser bara med sin ­frånvaro. I tv fokuseras intresset kring Enade Ryssland trots att partiet vägrat ställa upp i några valdebatter.

Skillnaden är enorm jämfört med det nya Rysslands första parlamentsval 1993 och 1995. Då fanns en smittande entusiasm under valkampanjerna, en livlig diskussion i både medier och på gator och valutgångar som ingen kunde förutse.

Vid det första led dåvarande premiärministern Jegor Gajdars Rysslands val ett svidande nederlag medan ultranationalisten Vladimir Zjirinovskij och kommunistledaren Gennadij Ziuganov var valets segrare. 1995 var Viktor Tjernomyrdin premiärminister och hans Vårt hem Ryssland fick stryk medan vi återigen såg Zjirinovskij och Ziuganov leende på valnatten.

Det stora fusket inleddes inför presidentvalet 1996 då valet stod mellan Gennadij Ziuganov och den impopuläre sittande presidenten Boris Jeltsin. Med hjälp av korrumperade affärsmäns nya förmögenheter och en ensidig mediebevakning lyckades Jeltsin, till rungande applåder från väst, bli omvald. Det var ju sovjetkommunismen som skulle besegras och då var alla medel tillåtna.

Efter 1996 har det bara gått utför om vi ser till demokratin. I det senaste parlamentsvalet 2003 försenades uppgiften om valdeltagande. Knappt 50 procent röstande vilket skapade panik i Kreml och ansvariga ute i regionerna fick order att öka på röstantalet. Den stora förloraren var liberala Jabloko. Partiet såg ut att klara dåvarande fyraprocentsspärren, men när miljoner valsedlar för Enade Ryssland tillkom efter att vallokalerna stängt halkade ­Jabloko under spärren.

Det ironiska är att Vladimir Putin den här gången inte behöver beordra sin medarbetare att organisera fusk, partiet vinner ändå tack vare det ökade materiella välståndet. Men för Putin och en drivande hårdför klan i Kreml är kontroll ett nyckelord och då finns inget utrymme för opposition eller debatt.

Med Vladimir Putin som förstanamn på partilistan har valet också blivit en mycket personlig fråga för presidenten. Ett starkt stöd innebär att han visar både sin innersta krets och resten av befolkningen att han behövs även i fortsättningen. En källa uppgav att Putin för att bli nöjd krävt att Enade Ryssland ska få minst 70 procent.

Putins popularitet räcker till 50 procent, men blir det över 60 så handlar det säkert om ”administrativa resurser”. Kommunisterna borde få runt tio procent och den Kremltrogne gaphalsen Vladimir Zjirinovskij har fått så pass mycket tv-tid att det verkar som att makten vill att hans parti ska lyckas.

Men några liberaler eller ­andra oppositionella blir det knappast plats för i det nya parlamentet. I ”Putins plan” är det ett parti som ska styra, precis som det var på den (sovjet)tid när Vladimir Putin fick sin utbildning inom KGB.