Ryska militären kontrollerar fortfarande staden Gori. Trots löfte om tillbakadragande under torsdagen utbröt istället nya strider. Ungefär en kilometer från Stalins hemstad Gori möttes på torsdagsmorgonen georgiska och ryska soldater omgivna av ödemark och solblekta kullar. Den strategiskt viktiga staden nära utbrytarrepubliken Sydossetien har blivit symbolen för konflikten mellan Georgien och Ryssland.

Till en början är stämningen nästan gemytlig. Officerarna skakar hand, hälsar vänligt och börjar förhandla. Enligt den georgiska militären ska Gori överlämnas i deras kontroll under dagen. Men plötsligt förändras allt. De georgiska USA-utbildade specialstyrkorna drar vapen samtidigt som fler ryska pansarvagnar kommer till platsen. Georgiska krypskyttar springer upp i en solfjäder på kullarna medan ryska krypskyttar sprider ut sig under dem. Emellan är vi, fotografer och journalister, som försökt ta oss in i Gori för att få en bild av den humanitära situationen i den krigsdrabbade staden.

– Ossetiska milismän anser inte att kontrollen över staden ska lämnas till oss. De vill själva vara poliser och det går vi inte med på, säger en av de georgiska militärerna innan han lämnar området.

De ryska soldaterna som står kvar uppger de fått order att vara kvar och att de inte vill ha krig.

Sedan går allt mycket fort. Ossetiska separatister i kamouflagekläder ses av ögonvittnen ta över vägspärren och stjäl under vapenhot en vit Lada Niva-jeep samtidigt som en journalist får sin utrustning stulen. När skottlossningen börjar flyr både medieuppbådet och den georgiska militären området.

Ett par kilometer därifrån möter vi en grupp flyktingar till fots längs vägen samtidigt som svart rök väller upp i skyn bakom en kulle efter två stora explosioner.

50-åriga Eteri Khicheladze har varit på flykt i nära två dagar. Hon har leriga gummigaloscher och en svart kjol där buskar rivit hål. Hon och hennes familj tog sig från sin stad Tkviavi nära Sydossetien i Gori-distriktet. Nu står de omkring en mil från Gori. Det hörs skottlossning och två explosioner och de har ingenstans att ta vägen.

– Vi flydde när de ryska soldaterna brände ner några hus i vår by, säger hon och vandrar vidare mot georgisk kontrollerad mark.

Ett femtontal personer har hittat skugga under ett träd för att slippa solens hetta. De flydde först från byn Manara nära Sydossetien till i ett fritidshem i utkanten av Gori. Där bodde de tillfälligt tills de bestämde sig att lämna staden efter att rysk militär övertagit kontrollen. I över 20 timmar har de vandrat längs med vägen.

– Jag såg att de sköt människor och de brände ner mitt hus. Jag hade kor också men nu finns ingenting kvar, säger sjuttiosjuåriga Mari Gigosjvili och torkar bort en tår. David Mariamidze kommer från samma by med omkring 450 invånare. De är alla fattiga bönder som säljer lite på marknaden medan det mesta går till självhushållning.

– De ryska soldaterna var väldigt artiga. Men de som inte vill göra som soldaterna sade sköts och tre hus i byn brändes ner, säger han – uppgifter som inte gått att belägga.

När vi åker tillbaka mot Tbilisi står över 20 vanliga gula Tbilisi-bussar, som vanligtvis fylls med pendlare och studenter från huvudstadens ytterområden, fullastade med georgiska soldater längs med en sidoväg och över ett 30-tal lastbilar står parkerade bredvid.

Längs den stora motorvägen ses män, kvinnor, barn och äldre bärandes på plastkassar med några få tillhörigheter. Magra kor går lösa längs med vägen. Utanför Tbilisi sitter människor i bilar, lokala små bussar och lyssnar på radio, pratar med militären och väntar på att få någon klarhet i vad som händer. Många uppger att de trodde att det fanns möjlighet att återvända till Gori efter överenskommelsen om vapenvila.

FN:s flyktingorgan, UNHCR, var på väg in för att hämta personal och göra en bedömning av säkerhetsläget och det humanitära läget i Gori men släpptes heller inte in i staden.

–Jag är själv från Gori. Många av mina vänner är där men ingen av de få som är kvar vågar sig ut. Det finns ingen mat eller bröd att köpa och elen kommer och går, säger Ekaterine Valisjvili, som är lokalanställd på UNHCR.

Utländska bedömare i Georgien har svårt att överblicka situationen. Enligt den vapenvila som de båda länderna undertecknat finns möjlighet för Ryssland att upprätta en ”säkerhetszon”.

– Jag skulle inte kalla pappret på bordet en vapenvila. Först ska den fyllas med substans och stridigheterna måste upphöra. I alla konflikter finns det alltid okontrollerade element som är ute för att förstöra en fred, och det kommer säkert att smälla igen. Men vår uppfattning är ändå att Ryssland vill följa vapenvilan, säger en högt uppsatt europeisk diplomat.

Han får medhåll av en kollega:
– Så vitt vi förstår har de ryska soldaterna order att inte skjuta, men de kanske inte har kontroll över de ossetiska styrkorna som är ute efter hämnd.

– Det man inte skall glömma bort är att president Saakasjvili kan tjäna på osäkerheten och på att svartmåla Ryssland för att väcka reaktioner i väst. Vem vet om det här provocerats fram? Om så många människor dött, var är kropparna, säger diplomaten.