- Jag kan inte ta på mitt ansvar att ge något råd när det gäller presidentvalet. Jag ser inte en enda bra kandidat, inte någon med bättre kvalitet än någon annan. Vem Ryssland än väljer som president så finns det ingen anledning att vänta sig några förbättringar.

Alexander Solzjenitsyn är i första hand författare, Nobelpristagaren som 1974 utvisades ur dåvarande Sovjetunionen efter att hans avslöjande beskrivningar av Stalins fångläger i boken Gulagarkipelagen hade publicerats i Frankrike. 1976 flyttade Solzjenitsyn från Schweiz till Vermont, USA, där de fyra sönerna växte upp och där han stannade till maj 1994 då längtan till hemlandets blev för stark.

- Jag vill vara en aktiv deltagare i samhällslivet. När min röst hörs vill jag att det skall påverka Rysslands hälsotillstånd, sade Solzjenitsyn vid sin återkomst.

Förhoppningar som till en del infriats. Solzjenitsyn har talat i det ryska parlamentet, träffat president Boris Jeltsin för två timmars privat konversation (”Jeltsin gav ett betydligt bättre intryck än jag förväntat mig”) och han fick under en period ett eget TV-program där han kunde föra fram sina synpunkter.

Därmed kom Solzjenitsyn betydligt längre än han kunde ana när han 1967 skrev ett uppmärksammat brev till det sovjetiska författarförbundet och krävde att censuren mot honom skulle upphöra:

”Jag känner en lugn förvissning om att jag under alla omständigheter kommer att fullgöra mina uppgifter som författare, att jag kommer att kunna göra det med ännu större framgång och än mer oemotsägligt ur graven än i livet”.

Nu hörs rösten hemma i Ryssland, men 77-årige Solzjenitsyn tycks ändå inte ha blivit den politiske faktor en del räknat med. Han var omstridd redan vid sin återkomst. För många ryssar lyste bevisligen hjälteglorian stark, andra lät snarast förbittrade, eller var det avundsjuka?

”En levande mumie som blivit kastrerad av sin egen gloria” hette det i en artikel i tidningen Nezavisimaja gazeta.

Fortfarande är dock alltid nyfikenheten stor. Brevskörden räknades till en början i hundratal per dag, nu säger han att det dagligen blir 20-30 brev. Eller som den här måndagseftermiddagen när SvD hör Solzjenitsyn besvara tjogvis med telefonfrågor från tidningen Komsomolskaja Pravdas läsare och vi därefter får tillfälle till en kortare mer privat konversation.

- Ett så här stort land kan inte klara sig utan en stark centralmakt. Men det måste finnas en funktion som kan kontrollera president och regering. Och det måste kompletteras med lokalt självstyre. Som det är i dag sitter Ryssland i den nya konstitutionens fälla. Vi är i princip i den situationen att vi väljer inte bara en president, inte bara en tsar utan någon ännu högre.

- I dagens situation har vår president större befogenheter och mer makt än vad som gavs tsar Nikolaj II i 1906 års konstitution. Den här onormala situationen beror på att det inte har utvecklats någon folklig självbestämmanderätt under de senaste tio åren. På grund av detta är vi alltför beroende av presidenten personligen, av hans egna misstag och kanske av hans infall, säger Alexander Solzjenitsyn.

Nobelpristagaren är inte den förste förvisade ryss som återvänt efter Sovjetunionens upplösning i december 1991. Andra välkända personligheter som återvänt är till exempel cellisten Mstislav Rostropovitj, regissören Jurij Ljubimov och författaren Vladimir Vojnovitj. Men ingen har skapat tillnärmesevis så stor uppståndelse som Solzjenitsyn.

Han valde att 1994 flyga hemfrån Anchorage via Magadan till Vladivostok i östligaste Ryssland och därifrån per järnväg till Moskva. Under två månader färdades han med sin hustru i egen vagn med studiebesök och offentliga framträdande under resans gång.

Paret Solzjenitsyn glädjer sig åt att vara hemma. Därmed inte sagt att Alexander Isaevitj och Natalja Dmietrievna tycker om allt de ser. Tvärtom:

-Det som sker hos oss nu är ideologiskt ruttet. För pengar, skickas föräldrar i döden. Du kan sälja dina barn eller förtrycka dina grannar om det bara ger pengar. När kapitalism byggs på detta, när allt kretsar kring pengar är det förskräckligt. Fullständigt moraliskt förskräckligt. Och den socialism som vi hade tidigare - Gud förbjude!

Paradoxalt nog är det ofta kommunisterna som haft anledning att applådera när Solzjenitsyn talat. Som när han säger att Ryssland åter bör bilda en union ”med våra slaviska bröder i Vitryssland och Ukraina, och även låta Kazakstan komma med”.

Eller när han uppbragt talar om de 25 miljoner ryssar som plötsligt blev utlänningar i sina egna länder när Sovjetunionen upplöstes. Nationalism har blivit en grundfråga i ett land där så många i dag tvivlar på tillvaron eller redan helt har tappat fotfästet. Något som inte minst kommunisterna försökt appelera till med sin nostalgiska propaganda om att ”det var bättre förr”.

Självklart kan inte Alexander Sozjenitsyn bli ett affischnamn för den lära som flera gånger dömt honom så fruktansvärt hårt, men han låter också bitter när han talar om nuvarande maktapparat:

- Har vanlig hederlighet och förnuftiga argument någon vikt i dagens politiska kamp? Nej, det enda som har vikt är vilka pengar du har bakom dig. Tunga, mörka pengar. När det bildas en krets kring makten så finns där ett stort antal korrumperade och vår statsapparat är genomkorrumperad. Det är hemskt.

- Jag har betonat det tidigare, det har funnits med i mina berättelser. Det måste finnas moral, annars kommer man inte fram till något gott. Vi skulle kunna nå en förbättring om vi kände ånger. Men inga kommunister känner ånger. Inte de som numera blivit så kallade demokrater och affärsmän eller de som håller kvar vid det gamla. Därför ser jag heller ingen väg framåt med dessa ansvariga, säger Solzjenitsyn. Han är också kritisk mot reformarkitekten Jegor Gajdar som ”över en natt” försökte införa marknadsekonomi i Ryssland.

-Gajdar använde skalpellen som om det inte vore levande människor som drabbades.

Vid hemkomsten till Moskva läckte taket på det trevåningshus som Natalja Dmitrievna köpte 1992. Därför blev inkvarteringen provisorisk. Sedan en tid bor dock paret i det egna huset vid Moskvafloden.

- Jag har bott i Schweiz och i USA och där kan människor till 80-85 procent lösa sina egna problem. De är inte så beroende av dem som sitter vid makten. Om man där gör ett misstag vid valet så behöver inte förändringarna i livet bli så dramatiska. Vi skulle inte behöva vara så beroende av presidentvalet, men nu är våra förutsättningar förskräckligt svåra.

En av sönerna, Jermolaj, har flyttat med föräldrarna till Moskva. Äldste sonen Dmitri dog i en hjärtattack i mars 1995, den yngste sonen Stepan studerar på Harvarduniversitet och Ignat reser efter musikstudierna vid konservatoriet i Philadephia världen runt som pianist.

Alexander Solzjenitsyn fick under hösten 1994 tillfälle att tala till nationen. Rysk TV gav honom ett eget program med 15 minuter per vecka. Solzjenitsyn låter bitter när han kommenterar att det stoppades för att ”programmet var för tråkigt”. Menar att det var radikala demokrater som ”täppte till munnen på mig”.

Nu skriver han små berättelser, som i första hand publiceras i Novij Mir, men också i några andra publikationer. Han jämför sitt liv i dag med de 18 åren i USA:

- I Vermont var förutsättningarna att arbeta helt utmärkta, men min själ var inte alltid på plats. Här arbetar jag naturligtvis mindre eftersom uppgifterna i samhället fångar mig på ett annat sätt. Men här är jag och min själ på rätt plats. Därför har varken jag eller min fru för en enda minut ångrat att vi flyttade. Här skall vi leva och här skall vi dö.