Romney är för svensk för amerikanska republikaner

STOCKHOLM För fyra år sedan klämde jag in de biografier som jag pliktskyldigt läst om den misslyckade primärvalskandidaten Mitt Romney längst bak i en bokhylla. När jag sedan en dag fick utrensningsnoja slängde jag alla utom en. Det verkade osannolikt att jag skulle få anledning att fördjupa mig ytterligare i mormoners religiösa riter, i hur han blev miljardär i kronor, eller i hur han svajade omkring mellan att vara lagom konservativ och lite mer konservativ. Han var över.

Men tji fick jag.

Det är lite tjabbigt för Romney. Han har träget försökt bli president sedan 2006 ungefär, men trots att han har kommit en bra bit längre nu än förra gången, då han förlorade mot McCain, så tycks folk bara fortsätta sucka över honom. Demokrater gillar honom förstås inte något vidare, men många republikaner tycks också vara direkt uppgivna över honom. De kan inte sluta tjata om hur mycket de önskade att de hade en annan kandidat. Nu har jag äntligen kommit på varför: han är för lik en svensk politiker. Lite för kall mellanmjölk till sin personlighet.

Amerikansk politik ska handla om viktiga samhällsfrågor; det är alla gravallvarligt överens om. Men det ska också vara ett skådespel, där den irrationella väljaren till slut ändå röstar med hjärtat, på den kandidat som lyckas få en att känna något. Vad som helst. Men att, likt exempelvis Fredrik Reinfeldt, utgöra sitt partis minsta gemensamma nämnare som inte direkt stöter sig med någon och sitter still i båten, duger dessvärre inte i amerikansk politik.

Det går bra att vara en genomtrevlig gammal alkis som funnit Gud, en storvulen filmskådespelare i cowboyhatt, eller en hetlevrad krigshjälte som torterats. Men att bara vara en vältrimmad konsult och renlevnadsman som har ordning och reda på exceldokumenten skulle vara toppen i Sverige, men Amerika kan inte snuvas på showen på det viset. Väljarna vill ha någon som kan ta hand om ”the economy” men de önskar sig också någon som är en ”skön kille” som samtidigt väcker lite entusiasm och glöd. Någon som kan peta lite på den amerikanska själen och påminna om varför USA ändå är roligare än andra ställen att vara på, och uppvigla människor till att tro på något. Det räcker inte med att vara hygglig och strävsam.

Romney är stel och saklig och konservativ, likt flygplatsannonser med en tysk managementkonsult i Boss-kostym och rullväska, och det är kanske lika bra det. Vid de tillfällen han försöker freestyla lite om hur han kan relatera till vardagliga frågor som arbetslöshet eller huslån så blir det ofta lite forcerat. Obama har ju klandrats för att vara elitist och snobb, men som miljardär har Romney alltid bott på den avskärmade planeten för superrika, där man inte behöver slå sig i slang med särskilt många andra. De enda han verkligen tycks gå helhjärtat hem hos är andra miljardärer, som slåss om att ge honom sina pengar.

Varför blev det då ändå Romney, till slut, kan man undra. Varför har republikanerna en kandidat som de bara klagar på? Det fanns andra, mer explosiva kandidater, men de tog effektivt heder och ära av varandra under en lång och plågsam primärvalskampanj. Ytterligare kvalificerade republikaner vill inte kasta sig in i ett val med en sittande president, som historiskt sett oftast blir omvald, utan väntar hellre på nästa omgång. Och det republikanska partiet är splittrat – de konservativa har vandrat så långt högerut att de som är mer moderata inte längre känner igen sig alls. Romney är därmed både för konservativ och inte tillräckligt konservativ för sina egna inom gruppen, men han är en minsta gemensamma nämnare.

Men lösningen för Romney står också att finna i svensk politik – för den långa resa som återstår gäller det nu att hitta en engagerande sidekick, som inte får politiken att framstå som mördande klinisk och idéfattig. En sådan gåva till journalistiken som Sarah Palin vågar vi kanske inte hoppas på den här gången. Men Condolleezza Rice, till exempel, som är den senaste vilda spekulationen, skulle sitta fint ändå. En svart kvinna, för fri abort och utan barn, som försökte möblera om hela Mellanöstern med en lögn. Hon anses ironiskt nog för liberal för partiet numera, men lite mer fart skulle det nog bli. Hon skulle kunna vara både Romneys örhänge och hästsvans.

  • Kopiera sidans adress
Följ händelseutvecklingen med SvD digital – Just nu 5 veckor för 50 kr!
Visa kommentarer

Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se

Toppnyheter just nu

Anna Kinberg Batra (M) på plats i riksdagen. ny m-ledare?

Nu ligger vägen öppen för Reinfeldt-kopian

Men det varnas för ”Lundgren-effekt” med Kinberg Batra.

Det här är Anna Kinberg Batra

SvD listar

”Stockholmare är smartare än lantisar”.

”En ironisk ton kan spåras i ryska svaren”

Laurén: Förnuft inte alltid vägledande i Kreml.

Totals vd död i rysk flygkrasch i natt

Moskva

Affärsjet krockade med snöplog.

Modeskaparen Oscar de la Renta är död

stor i branschen

Blev 82 år gammal.

Apples delårsrapport är över förväntan

Men den allt starkare dollarn är ett problem.

Ansvarig spred rasism på nätet

Utvisningsansvarig delade inlägg från högerextrem organisation.

”EU-kommissionen håller inte måttet”

Brännpunkt

MP: Därför röstar vi nej.

IS anfaller ”på alla fronter”

Har inlett en offensiv mot den belägrade staden Kobane.

Utmärkt S-märkt adelskalender

Recension

Partiledaren som klev in i kylan.

Pekas ut som en av de drivande

Suhonens bok: De deltog i spelet bakom Juholts fall.

En banan om dagen gör dig gladare

Fruktstund

10 anledningar att äta banan.

”Jag gick tyvärr
ut lite för hårt”

Löpning

Nina om sitt tuffa lopp.