STRASBOURG På sextiotalet tågade han i spetsen för tiotusentals demonstranter som taktfast skanderade ”Ho, Ho, Ho Chi Minh!” (den nordvietnamesiska kommunistledaren) och ”USA ut ur Vietnam”.
Amerikanska flaggor brändes, barrikader byggdes och kravallpolis ryckte ut för att slå ner upproret i ett jäsande Paris.
”Röde Danny”, anföraren för majdemonstrationerna 1968, blev snabbt en symbol för den europeiska studentrevolten och kampen mot den förhatliga ”USA-imperialismen”. De borgerliga medierna beskrev honom som en farlig samhällsomstörtare, och 1968 landsförvisades han från Frankrike och fann tillflykt i Tyskland.
I dag sitter den 57-årige Daniel Cohn-Bendit i Europaparlamentet och är en kategorisk förespråkare av ett starkt EU, ett gemensamt europeiskt försvar och en europeisk valuta kapabel att matcha den amerikanska dollarn.
- Under det kalla kriget, hur förfärligt det än var, fanns det i alla fall ett slags en maktbalans i världen. I dag är det USA som ensamt bestämmer vad som är bra och dåligt
och hur den nya världsordningen ska se ut, konstaterar Daniel Cohn-Bendit i en intervju med Svenska Dagbladet.

Han efterlyser därför en motpol till detta närmast omnipotenta USA.
- Vad som behövs är ett Europa starkt nog att kunna konkurrera med USA inte bara när det gäller säkerhetspolitik och handelspolitik.
- Europa har helt andra idéer om hur globaliseringen ska gestaltas och hur en mer rättvis och uthållig värld ska byggas, säger den före detta studentledaren som under årens lopp har förvandlats från revolutionär till realpolitiker.
Daniel Cohn-Bendit har trots detta inte förlorat ett dugg av sin legendariska utstrålning och sin förmåga att övertyga. Han är en hängiven missionär, sprängfylld av argument och alltid lika entusiastisk.
Vi träffar honom i Europaparlamentet i Strasbourg där han pilar fram och tillbaka i de labyrintiska korridorerna på väg till möten med den egna miljöpartistiska parlamentsgruppen eller till parlamentsutskottens ständiga sammanträden. Själv sitter han i utskottet
för utrikes- och säkerhetspolitik och är biträdare i finansutskottet, dessutom en av två gruppledare för den gröna parlamentsgruppen.
I denna väldiga myrstack, ett skinande kontorspalats i utkanten av Strasbourg, surrar det av olika språk. Tyska, franska och svenska tjänstemän flockas i parlamentskaféerna. Överallt hänger videoskärmar med dagens späckade agenda. Skräniga högtalarröster kallar oavbrutet på ledamöter.
- Vi jobbar alla för att Europa ska växa samman. Men faktum är att det trots många framsteg går oändligt långsamt, kritiserar den otålige Cohn-Bendit och pekar på att EU fortfarande inte tas på allvar av USA.
Och varför skulle Washington bry sig? Sett ur ett amerikanskt perspektiv framstår EU som splittrat, inbördes osams och handlingsförlamat när det gäller de globala utmaningarna.
- På sätt och viss har amerikanerna rätt, tycker Cohn-Bendit.
- Ett Europa som bara gnäller i stället för att agera behöver man inte ta hänsyn till.
Naturligtvis är det fel att USA inte har skrivit under
Kyotoprotokollet om miljön eller vägrar att stödja den internationella brottmålsdomstolen. Och visst vore det ett stort misstag att angripa Irak.
- Men det är lika erbarmligt att vi européer inte vågar ta steget fullt ut och bygga ett Europa som kan agera med tyngd i världen.

Problemet, säger Cohn-Bendit, är att EU-länderna ännu inte är beredda att ge upp nationell suveränitet. Så länge detta inte sker kommer Europa att förbli ett bihang till USA, inte en partner och inte en motvikt till imperiet på andra sidan Atlanten.
Sverige är för den stridbare europaparlamentarikern ett klart exempel på denna europeiska tvehågsenhet.
- Sveriges euroskeptiska hållning är en skandal, säger han och tycker att svenska regeringen och framför allt Göran Persson äntligen borde tala klarspråk när det gäller den fortsatta integrationen.
I stället för att vingla fram och tillbaka är det på tiden att Sverige bestämmer sig. Endera för att lämna EU eller för att helhjärtat ställa upp på projektet Europa.
- Man kan inte
vara jungfru och gravid på en och samma gång, hånar han.

Att USA nu besätter det tomrum som Sovjetunionen har efterlämnat - och som Europa ännu inte upptar - kan man knappast klandra Washington för. I grund och botten kan man inte heller kritisera USA:s självupptagenhet och bristande intresse för allt som inte omedelbart berör amerikanska intressen, tycker Cohn-Bendit.
Fram till murens fall var hundratusentals soldater och deras familjer stationerade i Europa och framför allt i Tyskland. Det fanns en generation av politiker och tjänstemän, många av dem med rötter i Östeuropa, som hade egna erfarenheter av den gamla kontinenten och som kunde tolka de ofta motstridiga signalerna från de europeiska huvudstäderna.
- Den erfarenheten saknas i dag. Därför är det så viktigt att EU talar med en röst, manar Cohn-Bendit.
Lika betydelsefullt är det att Europa gör sig hörd när det gäller kulturlivet.
- Den amerikanska kulturhegemonin måste bekämpas. Inte för att Hollywood och den amerikanska livsstilen skulle
vara sämre än den europeiska.
- Problemet är att världen riskerar att bli endimensionell. Och det är ett hot mot mångfalden och demokratin.
Europa måste därför försvara sin kulturella identitet. Precis som i Frankrike bör det införas kvoter för amerikanska filmer, inte för att befria Europa från USA:s inflytande utan för att skapa villkor för kulturell samexistens.
- Många i Europa ser ner på USA. Framför allt vänstern har aldrig accepterat att det var obildade amerikaner från Texas som befriade Europa från nazismen, säger den före detta anti-USA-demonstranten och kritiserar att man ofta mäter med olika mått.

- Vi ser mellan fingrarna när det rör sig om Rysslands agerande i Tjetjenien eller Kinas förtryck i Tibet. Men det finns inga gränser för vår indignation när USA missköter sig.
Vad som behövs är en nykter och rationell syn på den amerikanska jätten, varken överdriven respekt eller måttlös kritik.
Själv har Daniel Cohn-Bendit ett känsloladdat och högst personligt förhållande till USA:
- Utan
amerikanerna hade jag aldrig fötts. När de amerikanska styrkorna landade i Normandie i juni 1944 var det befrielse och en glädjens dag för mina föräldrar som var judar och som hade flytt från Tyskland till Frankrike.
- Samma dag avlades jag.
STRASBOURG På sextiotalet tågade han i spetsen för tiotusentals demonstranter som taktfast skanderade ”Ho, Ho, Ho Chi Minh!” (den nordvietnamesiska kommunistledaren) och ”USA ut ur Vietnam”.
Amerikanska flaggor brändes, barrikader byggdes och kravallpolis ryckte ut för att slå ner upproret i ett jäsande Paris.
”Röde Danny”, anföraren för majdemonstrationerna 1968, blev snabbt en symbol för den europeiska studentrevolten och kampen mot den förhatliga ”USA-imperialismen”. De borgerliga medierna beskrev honom som en farlig samhällsomstörtare, och 1968 landsförvisades han från Frankrike och fann tillflykt i Tyskland.
I dag sitter den 57-årige Daniel Cohn-Bendit i Europaparlamentet och är en kategorisk förespråkare av ett starkt EU, ett gemensamt europeiskt försvar
och en europeisk valuta kapabel att matcha den amerikanska dollarn.
- Under det kalla kriget, hur förfärligt det än var, fanns det i alla fall ett slags en maktbalans i världen. I dag är det USA som ensamt bestämmer vad som är bra och dåligt och hur den nya världsordningen ska se ut, konstaterar Daniel Cohn-Bendit i en intervju med Svenska Dagbladet.

Han efterlyser därför en motpol till detta närmast omnipotenta USA.
- Vad som behövs är ett Europa starkt nog att kunna konkurrera med USA inte bara när det gäller säkerhetspolitik och handelspolitik.
- Europa har helt andra idéer om hur globaliseringen ska gestaltas och hur en mer rättvis och uthållig värld ska byggas, säger den före detta studentledaren som under årens lopp har förvandlats från revolutionär till realpolitiker.
Daniel Cohn-Bendit har trots detta inte förlorat ett dugg av sin legendariska utstrålning och sin förmåga att övertyga. Han är en hängiven missionär, sprängfylld av argument och alltid lika entusiastisk.
Vi träffar honom i
Europaparlamentet i Strasbourg där han pilar fram och tillbaka i de labyrintiska korridorerna på väg till möten med den egna miljöpartistiska parlamentsgruppen eller till parlamentsutskottens ständiga sammanträden. Själv sitter han i utskottet för utrikes- och säkerhetspolitik och är biträdare i finansutskottet, dessutom en av två gruppledare för den gröna parlamentsgruppen.
I denna väldiga myrstack, ett skinande kontorspalats i utkanten av Strasbourg, surrar det av olika språk. Tyska, franska och svenska tjänstemän flockas i parlamentskaféerna. Överallt hänger videoskärmar med dagens späckade agenda. Skräniga högtalarröster kallar oavbrutet på ledamöter.
- Vi jobbar alla för att Europa ska växa samman. Men faktum är att det trots många framsteg går oändligt långsamt, kritiserar den otålige Cohn-Bendit och pekar på att EU fortfarande inte tas på allvar av USA.
Och varför skulle Washington bry sig? Sett ur ett amerikanskt perspektiv framstår EU som splittrat, inbördes osams och handlingsförlamat när
det gäller de globala utmaningarna.
- På sätt och viss har amerikanerna rätt, tycker Cohn-Bendit.
- Ett Europa som bara gnäller i stället för att agera behöver man inte ta hänsyn till.
Naturligtvis är det fel att USA inte har skrivit under Kyotoprotokollet om miljön eller vägrar att stödja den internationella brottmålsdomstolen. Och visst vore det ett stort misstag att angripa Irak.
- Men det är lika erbarmligt att vi européer inte vågar ta steget fullt ut och bygga ett Europa som kan agera med tyngd i världen.

Problemet, säger Cohn-Bendit, är att EU-länderna ännu inte är beredda att ge upp nationell suveränitet. Så länge detta inte sker kommer Europa att förbli ett bihang till USA, inte en partner och inte en motvikt till imperiet på andra sidan Atlanten.
Sverige är för den stridbare europaparlamentarikern ett klart exempel på denna europeiska tvehågsenhet.
- Sveriges euroskeptiska hållning är en skandal, säger han och tycker att svenska regeringen och framför allt Göran Persson äntligen borde
tala klarspråk när det gäller den fortsatta integrationen.
I stället för att vingla fram och tillbaka är det på tiden att Sverige bestämmer sig. Endera för att lämna EU eller för att helhjärtat ställa upp på projektet Europa.
- Man kan inte vara jungfru och gravid på en och samma gång, hånar han.

Att USA nu besätter det tomrum som Sovjetunionen har efterlämnat - och som Europa ännu inte upptar - kan man knappast klandra Washington för. I grund och botten kan man inte heller kritisera USA:s självupptagenhet och bristande intresse för allt som inte omedelbart berör amerikanska intressen, tycker Cohn-Bendit.
Fram till murens fall var hundratusentals soldater och deras familjer stationerade i Europa och framför allt i Tyskland. Det fanns en generation av politiker och tjänstemän, många av dem med rötter i Östeuropa, som hade egna erfarenheter av den gamla kontinenten och som kunde tolka de ofta motstridiga signalerna från de europeiska huvudstäderna.
- Den erfarenheten saknas i dag. Därför är det så
viktigt att EU talar med en röst, manar Cohn-Bendit.
Lika betydelsefullt är det att Europa gör sig hörd när det gäller kulturlivet.
- Den amerikanska kulturhegemonin måste bekämpas. Inte för att Hollywood och den amerikanska livsstilen skulle vara sämre än den europeiska.
- Problemet är att världen riskerar att bli endimensionell. Och det är ett hot mot mångfalden och demokratin.
Europa måste därför försvara sin kulturella identitet. Precis som i Frankrike bör det införas kvoter för amerikanska filmer, inte för att befria Europa från USA:s inflytande utan för att skapa villkor för kulturell samexistens.
- Många i Europa ser ner på USA. Framför allt vänstern har aldrig accepterat att det var obildade amerikaner från Texas som befriade Europa från nazismen, säger den före detta anti-USA-demonstranten och kritiserar att man ofta mäter med olika mått.

- Vi ser mellan fingrarna när det rör sig om Rysslands agerande i Tjetjenien eller Kinas förtryck i Tibet. Men det finns inga gränser för vår
indignation när USA missköter sig.
Vad som behövs är en nykter och rationell syn på den amerikanska jätten, varken överdriven respekt eller måttlös kritik.
Själv har Daniel Cohn-Bendit ett känsloladdat och högst personligt förhållande till USA:
- Utan amerikanerna hade jag aldrig fötts. När de amerikanska styrkorna landade i Normandie i juni 1944 var det befrielse och en glädjens dag för mina föräldrar som var judar och som hade flytt från Tyskland till Frankrike.
- Samma dag avlades jag.

99F

tomas.lundin@svd.se

TOMAS LUNDIN
SvD:s korrespondent i Tyskland