Iransk polis sköt idag tårgas för att skingra sörjande som ville hylla en av söndagens döda demonstranter, en brorson till oppositionsledaren Mir Hossein Mousavi. Klyftan mellan medborgarna och statsapparaten ökar dag för dag. Till den brokiga iranska oppositionsrörelsen sällar sig många som likt Mousavi i åratal hört till regimens kärna.

Att åtta demonstranter dödades och 60 skadades i söndags måste ses i en kontext. Det är följden av en säkerhetsapparat som slår till mot demonstranter som sörjer en vördad storayatolla – Montazeri, en prästerlig dissident – på den sjunde dagen efter hans död. Samma dag högtidlighölls Ashura, shiamuslimernas sorgedag. Den dagen symboliserar uppoffringsvilja, frihetslängtan och kamp mot förtryck. Den som skjuter ihjäl sörjande på Ashura blir som förtryckaren själv, som härskaren Yazid som dödade profetens barnbarn Imam Hussein i Karbala år 680.

Situationen kommer att leda till nya sorgetåg och nya dödsoffer. Den påminner om de cykler av demonstrationer och död som banade väg för shahregimens fall 1979, fast med en tydlig skillnad: det finns ingen tydlig ideologisk ledning för dagens proteströrelse. Den rymmer etniska minoriteter, feminister, studenter, fackligt aktiva och bloggare liksom religiösa traditionalister som vill att religionen ska vara skild från staten och att prästerskapet ska återvända till Qom. Dessa oskarpa konturer gör proteströrelsen svår att bekämpa.

Och än är inte tiden ute för en fredlig regimförändring, spår en prästerlig dissident i USA, Mohsen Kadivar. Men skärpta sanktioner kommer att drabba folket, inte ledarna, hävdar han. Militära angrepp är han direkt emot. Men däremot tycker Mohsen Kadivar att väst borde sluta behandla Ahmadinejad som Irans legitime president.

Frågan för de miljoner fromma iranier som inte accepterar högste ledaren Ali Khamenei som sitt religiösa rättesnöre är nu vem som har auktoritet nog att fylla tomrummet efter Montazeri. Än är det för tidigt att säga.

Men den som läste begravningsbönen över Montazeri var Bayat Zanjani, 68-årig storayatolla som stödde Mousavi i presidentvalet 2009 och som har ifrågasatt Ahmadinejads legitimitet som president.

–Det betyder att Montazeri uppfattat honom som sin närmaste, konstaterar svenskiranske Shahab Feyzi (S), som noga följer utvecklingen i sitt forna hemland.

–Iranier är religiösa. Montazeri var en ayatolla av folket. Vanliga troende vill skilja religionen från staten. Det som händer nu är väldigt betydelsefullt för hela Mellanöstern, säger Shahab Feyzi.

På gatorna i Teheran syns inte bara ”arga unga män”, vilka brukar vara överrepresenterade vid manifestationer i Mellanöstern.

–Jag var väldigt rädd när jag var ute och demonstrerade. Jag ville inte att mina barn skulle få veta det, så jag sa till dem att jag skulle hälsa på mamma, berättar en kvinnlig demonstrant på telefon för SvD.

Svenskiranske Rouzbeh Parsi, forskare vid European Institute for Security Studies i Paris, påpekar att många framträdande systemmänniskor har omvärderat sin roll i den iranska regimen efter Ahmadinejads valseger 2005.

I reformisternas kärntrupp finns Föreningen för kämpande präster och Behzad Nabavi, som slogs mot shahens system på 1970-talet och som arresterades omedelbart efter presidentvalet 2009.

–Personer som dessa var med om att forma den islamiska republiken. De har haft viktiga poster under många år. Att nu sätta dem i fängelse eller utmåla dem som utländska agenter drar ett löjets skimmer över regimen, säger Rouzbeh Parsi.

Bland regimmotståndarna finns också några av revolutionens egna barn: däribland en son till ayatolla Beheshti som stod revolutionsledaren Khomeini nära. Och bland dem vid Montazeris grav i Qom fanns även ett syskonbarn till Khomeini.