Revolutionen har varit hans liv; allt som Fidel Castro har gjort var i namn av La Revolución, hans förnamn betyder också trogen. Revolutionen skulle ge Kuba självbestämmande, stolthet och åt alla kubaner ett bättre och rikare liv: rätt till arbete, utbildning, kultur, hälsovård och bostäder. Det var målet, teorin. Men verkligheten satte käppar i hjulen för Castros dröm. Mannen som störtade en diktator har själv varit en diktator.

Revolutionen – som segrade 1959 – började som ett nationalistiskt uppror mot Fulgencio Batista, USA:s marionett på ön. Väl vid makten utropade sig Castro till socialist och nationaliserade storgods och USA-ägda företag på Kuba. Detta ledde till det CIA-stödda invasionsfiaskot vid Grisbukten 1961 som – enligt Castro – knuffade Kuba i Sovjetunionens famn.

Under Kubakrisen hösten 1962, kalla krigets nollpunkt, var den kompromisslöse Castro nära att utlösa ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen, som börjat placera ut robotar på Kuba. Men till hans vrede gjorde stormakterna upp bakom hans rygg.

El Comandante blev världsberömd för sitt skägg, sin olivgröna soldatuniform – alltid stridsberedd – och för sina maratontal. Med pekfingret i luften varnade han ständigt för en kommande USA-invasion. Det var både verklig rädsla – Grisbukten, Centralamerika, Grenada, Vietnam, Irak – och en förevändning för att hålla kubanerna i ett järngrepp.

Dessutom förde USA ett ekonomiskt utnötningskrig mot Kuba, ett handels- och reseförbud som pågått i mer än fyra decennier. Och på andra sidan Florida-sundet fanns en miljon exilkubaner som drömde om att få tillbaka de hus, lantgods och företag som Castro hade tagit ifrån dem.

Men ingen i Vita huset kunde få Castro på knä. Under sina 49 år vid makten avverkade han tio USA-presidenter.

Men det började med ”Moncada”. Den 26 juli 1953, i spetsen för en handfull rebeller, ledde Castro ett misslyckat anfall mot Moncada-kasernen i Santiago de Cuba, för att skaffa vapen. Hälften dog/avrättades, men Castro och hans bror Raúl överlevde och dömdes till 15 års fängelse. Som den advokat han var höll Castro sitt eget försvarstal, med de bevingade orden ”historien ska frikänna mig”. Efter nära två år på Batistas fängelseö Isla de Pinos fick han gå i exil i Mexiko 1955.

Men redan året därpå var han tillbaka; då landsteg bröderna Castro på östra Kuba tillsammans med den nyvunne argentinske vännen Ernesto ”Che” Guevara och 79 andra revolutionärer som fyllt motorbåten Granma (som senare gav namn åt kommunistpartiets tidning). Med bas i Sierra Maestra-bergen ledde Castro gerillakriget mot Batistas armé.

Trettio år tidigare föddes Castro, nummer fem av sju syskon, inte långt därifrån: i byn Birán utanför Santiago. Där hade hans pappa, emigrant från Galicien i Spanien, traktens största sockerrörsplantage.

För många kubaner har ”Fidel” varit en landsfader, särskilt för de som var med från början, den generation som såg Castro och hans ”barbudos”, de skäggiga, rulla in i Havanna den 8 januari 1959, sedan diktatorn Batista hade flytt landet. Då var Castro en hjälte, en frälsare för Kubas fattiga, många av dem ättlingar till svarta slavar. Han gav dem fri sjukvård och skola, mat, jord och sociala rättigheter. Många i tredje världen såg honom som ett föredöme.

För sina motståndare har han varit en ondsint diktator som har gjort Kuba till en polisstat där alla delar på fattigdomen, där minsta privatföretagare blivit en ”kontrarevolutionär” och där regimkritiker stämplas som ”imperiets legosoldater” och kan straffas med 20 års fängelse.

Men varubrist, förfallna bostäder, undermåliga transporter, ständiga elavbrott, svarthandel och växande korruption har malt ner entusiasmen för revolutionen. Klyftan mellan propaganda och verklighet har blivit allt större. Och de unga – sju av tio kubaner är födda under Castros styre – kan bara jämföra med USA, deras drömland.

Arbetsnarkomanen och nattugglan Castro har styrt och ställt i stort och smått. Han har själv suttit på alla stolar: president, ÖB, regeringschef och förstesekreterare i kommunistpartiet. Castro har också varit regimens store pr-man: vältalig, påläst, kvicktänkt och fyndig. Och han har varit en riktig sportfåne, spelade själv basketball och baseball – nationalsporten på Kuba.

Den reslige Castro har också varit en kvinnokarl, men gift bara en gång (1948–55), med överklassflickan Mirta Díaz-Balart. Tillsammans fick de en son, ”Fidelito”. Han har även en dotter, Alina, med sin älskarinna Naty Revuelta och fem söner med Dalia Soto, som var Castros sambo de sista 25 åren. Dessutom har han en son och två döttrar som han aldrig har erkänt.

Men hans stora kärlek hette Celia Sánchez, en gerillakämpe som var hans sekreterare och compañera i 20 år. Hon dog i lungcancer 1980; själv fimpade Castro sin berömda cigarr för gott 1985.

Castro har aldrig talat om sitt privatliv, och varken fruar eller barn har deltagit i officiella sammanhang. Liksom PLO-ledaren Yassir Arafat har han varit ”gift med revolutionen”.

Ingen regeringschef har suttit lika länge som Castro. Och bara två statschefer, kung Bhumibol av Thailand och den brittiska drottningen Elizabeth II, har varit mer långlivade på tronen. Castro har också andra rekord: längsta talet i FN:s generalförsamling, 4,5 timmar (1960). Och den statsman som varit föremål för flest mordplaner: över 600 påstås det (där CIA står för de flesta). Därför har han alltid gått beväpnad, burit skottsäker väst och sällan sovit två nätter på samma ställe.

På sin ålders höst har han funnit en frände i Venezuelas vänsterpresident Hugo Chávez, som kallar Castro ”en påve för oss revolutionärer” och vallfärdar till hans sjukbädd. Själv tog Castro, som gått i jesuitskolor, emot påven Johannes Paulus på Kuba 1998.

Den 26 juli 2006, på årsdagen av Moncada-attacken, höll Castro sitt allra sista tal till kubanerna. Dagen efter opererades han för inre blödningar och den sista juli lämnade han över till sin yngre bror Raúl, försvarsministern.