–I dag bad Ahmed om att få titta på tecknad film på tv. Han orkade inte med en fjärde dag med enbart nyheter på tv, berättar hans mamma, Mana Ahmed.

Hennes och maken Ali Elkattans liv har helt uppslukats av revolten mot president Mubarak. Familjen bor med sina tre barn i en rymlig lägenhet i ett avgasbrunt hyreshus, ett stenkast från Tahrirtorget i centrala Kairo.

–Pojken blev så rädd när jaktflyget flög över taket i går, säger mamman.

Makarnas yrkesliv stannade av när de första tårgasdrabbade och skottskadade demonstranterna sökte skydd i deras trappuppgång i fredags kväll.

I går morse började Mana Ahmed dagen med att samla ihop sopor på Befrielsetorget, Tahrir. Hennes make Ali Elkattan – som gick och la sig klockan åtta på morgonen – sover fortfarande, när Mana Ahmed går ut.

–Jag tycker faktiskt att folk slänger färre papper på gatan sen demonstrationerna började, säger Ali Elkattans kamrat, Tamer Maghraby.

Ordningsinnet är en form av trots mot president Mubarak som ser sig som garant mot vandalism och anarki.

Många vill hjälpa till i städpatrullen. I går fick makarna pengar, drygt hundra svenska kronor, av en man från östra Egypten för att köpa fler sopkvastar. Kvastarna köper de på den kryddoftande basaren. Där, liksom på Kairos börs, går all försäljning på halvfart.

–Undantaget är bröd och vatten som många har börjat hamstra, säger Ali Elkattan, när han kommit upp.

Intill basaren ligger kvartersmoskén i en dunkel betongbyggnad med gröna mattor på golvet. Moskén har förvandlats till sjukstuga. En syssla är att plocka ut hagelkorn ur patienternas skottsår.

Ali och Mana byter några ord med volontärerna.

–Vi kan alla tacka Mubarak för att han har fört folk närmare varandra! För en vecka sen kände jag inte alla mina grannar på min gata. Det gör jag nu, säger Heba Raouf, som bor ett par nummer längre upp på gatan, när även hon byter några ord med Ali Elkattan. Heba Raouf undervisar vanligtvis på en skola. I dag ligger all utbildning nere.

Elvaåriga dottern Alia Elkattan börjar redan sakna skolan:

–Mina skolkamrater bor i andra delar av staden. Eftersom jag måste stanna inomhus så träffar jag dem inte mer, säger hon.

Hennes 16-årige bror är inte hemma den här eftermiddagen. Han spelar squash med ett par kompisar. Det går fortfarande att idrotta – om det görs innan utegångsförbudet träder i kraft klockan tre på eftermiddagen. Flera nätter av vaka som börjar tära på befolkningen.

Även militärerna som är utposterade kring Befrielsetorget blir lättretliga. Vi ser hur en av dem skjuter i luften när han inte blir åtlydd av demonstranterna. Det gjorde han dagen innan också.

–Det är vansinne att de har samma soldater på pansarvagnarna dag efter dag. Det är ju livsfarligt för alla! Man kan undra om någon inte vill pressa dem till att göra ett fatalt misstag, säger Mana Ahmed när hon bär sina kvastar till städvolontärerna på torget.

En dag kommer vardagen att gå tillbaka till det vanliga. Det är Ali Elkattan övertygad om:

–Allt kommer att bli som vanligt, vem som än sitter vid makten. Det kommer inte att ändra någonting för oss, säger han. Men lägger till:

–Jag hoppas bara att poliser, vanliga eller hemliga, inte kommer att kunna fortsätta som förr. Vi ska inte behöva betala mutor till trafikpoliser eller vara livrädda när vi måste göra en anmälan på en polisstation, säger Ali Elkattan.

Han berättar om vänner som har blivit misshandlade och häktade av maktfullkomliga poliser.

–Efter den här revolten hoppas jag att poliserna förstår att de inte längre kan sätta sig över vanliga medborgare, säger han och tittar på sina slitna sandaler.