Det har inte blivit särskilt rapporterat i Sverige men i helgen besökte troligen den största svenska delegationen någonsin Kina.

På pressmötet berättade näringsminister Maud Olofsson om svenska miljöprojekt i Kina. Hon talade helt okej engelska. Men det uppstod ett problem när hon skulle räkna upp städerna..

”The first is in Kaofeidian öhh shaofeijian… and they have got contact now with other cities, like Tjong-ging, Wuji, Digiwujijian-ping”. De kinesiska journalisterna började fnittra. Problemet var att det var helt obegripligt vilka städer Olofsson syftade på (Caofeidian, Chongqing, Wuxi och Tianjin). Olofsson log även hon. Kanske tyckte hon själv att det var pinsamt.

Nu ska det sägas att kinesiskt uttal är svårt. Och kraven på politiker kan vara omänskliga. Det finns en anledning bakom skolgårdsramsor om kinesiska som tjing tjong. Staden Chongqing uttalas just tjingtjong fast tvärtom, tjongtjing. Det kan inte vara lätt om man samtidigt är jetlaggad och granskad av Jacob Wallenberg och hela horden av 18-taggare från näringslivet, samt elaka journalister. Nästa utlandsresa hånar vi henne kanske för en grammatiskt tvivelaktig tolkning av den gamla! Xhosa-sången Qongqothwane, eller ett heltokigt uttal av Centrala Chimbu-distriktet. Men som en kinesisk analytiker utryckte det: Kina är inte Papua Nya Guinea (där Chimbu ligger). Kina är en framväxande supermakt med en ambitiös strategi för världen. Och vi ser ut att befinna oss i ett tektoniskt skifte av muskler, hjärna och makt från väst till Asien. Kinas ekonomi är större än Indien, Brasilien och Ryssland sammanlagt.

Att näringsministern i det läget verkar ha en dimmig uppfattning om vad Kinas motsvarighet till Chicago är visar hur skrämmande oförberett Sverige är på den här utvecklingen. Kunskapsnivån är för låg helt enkelt (jag själv är inget undantag).

Och det känns ibland som om hela Europa är ett gammalt djur som lagt sig på sidan för att dö. För vad annat än någon form av lämmelinstinkt kan förklara att Carl Bildt lade ner det svenska konsulatet i Guangzhou? Upplevde han samma förlösande känsla av intighet som den norrländska gnagaren i språnget över stupet när han istället lät öppna en ambassad i Afghanistan? Varför har annars Östasiatiska bibliotekets verksamhet i Stockholm dragits ner till ett minimum (på 90-talet var det ett av Europas bästa forskningsbibliotek).

Sverige avviker inte från övriga EU-länder, menar Razeen Sally, direktör för den liberala tankesmedjan European Centre for International Political Economy: ”Kunskapsnivån om Kina är patetiskt låg i Bryssel, liksom i alla europeiska huvudstäder med undantag av London. Insikterna om Asien är långt större i USA än någonstans i Europa”, skriver Razeen. Vilket inte säger mycket.

I den grupp av 30 amerikanska advokater som hanterar fall för världshandelsorganisationen WTO (och den växande ström av amerikanska klagomål på kinesisk protektionism) är det bara en som kan kinesiska.

”Vi kommer nog alla att bli hemskt mycket duktigare på kinesiska ortsnamn i framtiden”, sa Maud och påpekade att kineserna inte kunde uttala hennes namn heller. Men som sagt: Kina är inte Papua Nya Guinea … eller Sverige.