Två tunga, brådskande, komplicerade sakfrågor dominerar toppmötet i Bryssel idag och imorgon: klimatpolitiken och Lissabonfördraget. Förmodligen behövs det ännu ett extra toppmöte för att slutföra förhandlingarna.

I de globala klimatförhandlingarna i Köpenhamn, som inleds den 7 december, förväntas de 27 EU-länderna företräda en gemensam förhandlingsposition. Knäckfrågan ryms i nya nyckelbegreppet klimatfinansiering.

EU-kommissionen beräknar att biståndet till den globala omställningen 2020 kostar industriländerna omkring 100 miljarder euro om året och att ungefär hälften skall komma från offentliga medel. Detta väcker kontroversiella frågor både om fördelningen av bördorna och förhandlingstaktiken inför Köpenhamn.

Den allra svåraste frågan gäller hur EU internt skall finansiera klimatomställningen. Om man följer den vanliga modellen betalar länderna efter hur rika de är, mätt i BNP. Men om man väger in hur stora utsläpp av växthus- gaser som länderna gör blir det betydligt kostsammare för exempelvis Polen. Och den modell EU väljer internt kan samtidigt bli en modell för den globala fördelningen.

Bördefördelningen av klimat-finansieringen blir en mycket svår nöt att knäcka för det svenska ordförandeskapet.

Procedurerna kring Lissabonfördraget blir den andra huvudpunkten på EU-toppmötet, men de slutgiltiga besluten får anstå tills man vet utgången av ratifikationen i Tjeckien. Där förväntas författningsdomstolen avge ett utslag i början av november, som säger att fördraget är förenligt med den tjeckiska författningen. Därefter förväntas presidenten Václav Klaus skriva under fördraget, under förutsättning av att han får ett förbehåll om rättighetsstadgan i fördraget.

Toppmötet kan nu i form av en kort högtidlig deklaration gå Klaus tillmötes och samtidigt utlova att den tillfogas nästa fördragsrevision, vid Kroatiens anslutning, kring 2011.

Om toppmötet följer den här proceduren så börjar nästa fas, då fördragets bestämmelser skall omsättas i praktiken. Då öppnas omedelbart portarna till den stora personalkarusellen.

En ny EU-kommission skall utses under portugisen José Manuel Barroso, som redan fått nytt mandat för 2010–2014. Ytterligare 26 länder skall nominera ledamöter till denna nya kommission, Barroso II. Den viktigaste av dem blir EU:s ”utrikesminister”, som formellt kallas ”Hög representant”, som leder utrikesministrarnas möten och som samtidigt blir vice ordförande i kommissionen. Till sig får ”utrikesministern” en egen utrikesförvaltning. Hur den skall organiseras är redan föremål för upphetsade byråkratiska och principiella bataljer mellan EU:s institutioner.

Utan tvekan blir ”utrikesministern” och utrikesförvaltningen ett nytt maktcentrum inom EU. Därför måste diskussionen om nomineringen till olika poster börja med den posten. Under toppmötet förväntas stats- och regeringscheferna preliminärt kunna utkristallisera ett par huvudkandidater.

Parallellt förväntas toppmötet likaså preliminärt sortera fram ett par huvudkandidater till den nya posten som ”president”, det vill säga vem som skall utses som permanent ordförande i Europeiska rådet som är det formella namnet på toppmötet. Den posten förefaller i första hand ha representativa uppgifter utåt och byråkratiska uppgifter inåt, men mycket begränsade operativa befogenheter. Mycket prestige men lite makt.

På ryktesbörsen i Bryssel cirkulerar just nu skiftande dags-noteringar för olika politiska högdjur, stora namn i ett små- aktigt taskspel.

I schackrandet om detta personalpaket vägs kandidaternas olika profiler samman: vänster- höger, norr-söder, stort land-litet land, man-kvinna och så vidare.

Först när Lissabonfördragets framtid säkrats i Tjeckien kan den formella proceduren börja, sannolikt på ett extra EU-toppmöte om ett par veckor. Om fördraget träder i kraft vid årsskiftet kan den nya EU-kommissionen börja arbeta kring den 1 februari nästa år.